Aten, Rom och Jerusalem – den västerländska civilisationens rötter

Den västerländska civilisationen formades och växte fram på basis av kulturarvet från Aten, Rom och Jerusalem. Det är ett kulturarv med stor bredd och många inre spänningar, vilket bidragit till nya synteser i kultur och samhälle under snart två årtusenden. Kulturarvet har förts vidare genom politiska och rättsliga institutioner, utbildning, språk och konstformer, och genom kyrkan och det judiska folket. Latin, grekiska och hebreiska är de klassiska språken som studerats och fortsätter att studeras och som utgör viktiga behållare av detta kulturarv. Aten, Rom och Jerusalem påverkades i sin tur också av de gamla civilisationerna i Mellanöstern, och för vidare ett kulturarv från dem.

Aten och hellenismen

Aten representerar den klassiska grekiska civilisationen. Med den klassiska grekiska civilisationen menas vanligen den grekiska kulturen under 400- och 300-talen f Kr och de hellenistiska riken som skapades genom Alexander den stores erövringar 334–323 f Kr. De hellenistiska kungarikena dominerade Mellanöstern och Främre Orienten fram till att de intogs av Romarriket under seklet före Kristi födelse.

Benämningen klassisk kan syfta på att den grekiska kulturen under dessa århundraden har utgjort måttstock och förebild för européer under två tusen år. Men det kan också syfta på att grekerna under denna tid formulerade estetiska principer som tillsammans brukar benämnas klassicism och som har förts vidare och utgjort ideal för kulturskapare. Klassicismens principer brukar sammanfattas i balans, enkelhet och återhållsamhet, och ställdes i motsättning till asymmetri, komplexitet och emotionalism. Klassicismens hade rötter i grekisk religion och filosofi och uttrycktes i arkitektur, skulptur, måleri, litteratur och drama.

Tron på att det fanns rationella principer för olika delar av livet hängde samman med den grekiska filosofin. I Grekland under tiden 700–400 f Kr uppfanns filosofin, och den västerländska filosofin sysslar fortfarande med frågeställningar som formulerades under denna tid. Här finner vi rötterna till västerländsk rationalism och intellektualism. De stora grekiska filosoferna, framför allt Sokrates (d. 399), Platon och Aristoteles, menade att filosofins syfte var att kunna leva balanserat och tillfredsställande liv. Genom att utveckla sitt tänkande kunde människor hitta principer för såväl samhällsorganisation som ett individuellt moraliskt välbalanserat liv. Sokrates populariserade en pedagogik som gick ut på att ställa svåra frågor som tvingade lärjungar, och andra människor han mötte, att tänka. Om man kunde lära sig att tänka kunde man nämligen också lära sig att leva väl.

Platon och Aristoteles funderade mer över samhällets organisation och förespråkade olika typer av styrelseskick och relationer mellan sociala grupper. Under 400-talets nådde den grekiska demokratin sin höjdpunkt i Aten. ”Demokrati” betyder ”folkstyre” och är hämtat från det grekiska språket och hade sin bakgrund i de grekiska stadsstaternas styrelseformer. Demokratiska inslag i styrelsen fanns i flertalet av de grekiska stadsstaterna men det var i den största staden, dvs Aten, som demokratin var mest omfattande. Den innebar då att alla vuxna män som var födda i staden fick rätt att delta i stadens styrelse. Härifrån hämtar Västerlandet sitt demokratibegrepp – men den atenska demokratin var alltså en direkt demokrati från vilken kvinnor, främlingar och slavar vara uteslutna.

Grekerna utarbetade också en vetenskaplig världsbild och lade grunden för vissa vetenskapliga discipliner som astronomi, optik och matematik. Deras viktigaste bidrag låg i deras allmänna attityd, som innebar att man kunde undersöka naturen på ett rationellt sätt, med hjälp av logik, matematik och observation.

Rom och det romerska riket

Rom representerar det romerska riket med dess statsorganisation, rättsväsende, förvaltning, och politik, militära traditioner och tanken på en gemensam universell kultur i ett imperium. Ursprungligen var Rom en monarki, som på 500-talet f Kr övergick till att bli en republik. Det innebar att makten fördelades mellan en adelsförsamling, senaten, och en folkförsamling. Senaten var den mäktigaste av de båda och utsåg ledare, konsuler, vilka fullgjorde den verkställande makten. Roms komplicerade men relativt välfungerande politiska maskineri har fungerat som förebild för europeiska författningar och senare även för styrelseskicket i Amerika och andra delar av världen.

Under årtiondena före Kristi födelse avgjordes ett inbördeskrig mellan olika romerska generaler genom att all makt samlades hos en person, Gaius Octavius. Octavius kom att styra det romerska riket i femtiosex år och med honom inleddes den romerska freden, Pax Romana, och kejsartiden. År 27 f Kr gav senaten honom namnet Augustus som betyder ”helig” eller ”ärevördig”. Från och med denna tidpunkt blev Rom ett enat imperium med makten i händerna på kejsaren. Augustus stabiliserade gränserna, omstrukturerade den statliga administrationen, förbättrade infrastrukturen, underlättade handeln och genomförde betydelsefulla kulturella projekt. Alltsedan dess har imperietanken och kejsardöme utgjort politiska ideal i den västerländska historien. Tyskromerska riket 962˗1806, Napoleons rike 1804˗14 och Ryssland under tsartiden såg alla på det romerska imperiet som en föregångare och en inspirationskälla.

Romarriket blev under århundradena före Kristi födelse den starkaste militärmakten i både västra och östra delen av Medelhavsområdet. De besegrade folken fick olika typer av fördelar, till exempel romerskt medborgarskap, samtidigt som de blev skyldiga att bidra med soldater till Roms växande krigsmakt. Romarrikets förvaltning utvecklades kontinuerligt och nya institutioner skapades efter behov. Den romerska rätten utgjorde en viktig del av förvaltningen. Vi möter den gång på gång i Nya testamentet. Den romerska rätten har inspirerat och varit underlag för utvecklandet av den moderna juridiken och rättsväsendet i flertalet av Europas länder

Romarnas pragmatiska och flexibla sätt att behandla besegrade folk utgjorde grunden för framväxten av ett världsvälde och idealet om en gemensam universell kultur. Baksidan av myntet utgjordes av romarnas totala hänsynslöshet mot de som gjorde uppror. Romarna uppskattade moraliska egenskaper som mod, uthållighet och lojalitet men var ointresserade av grekernas avancerade filosofiska spekulationer. Romarna tog över och förenklade den grekiska kulturen och gjorde den till en ingrediens i att civilisationsbygge. För att vidmakthålla modet och den brutala beredskapen ägnade romarna sig ofta åt att titta på blodiga skådespel där människor och djur slogs mot varandra med dödlig utgång. Religionen var polyteistisk och förknippad med hemmen och staten. Det var bakgrunden till att kejsarkulten infördes vilken ledde till de stora förföljelserna av de tidiga kristna. Den romerska statsreligionens förhållningssätt fördes vidare genom att den kristna kyrkan och den romerska staten påbörjade ett samarbete genom kejsar Konstantin från och med ediktet i Milano 313. Härifrån härstammar således det kristna statskyrkoväsende, vilket präglat Europa under stora delar av dess historia.

Jerusalem och det judisk-kristna arvet

Jerusalem representerar det judiska folket och kyrkan, med tron på Gud, Bibeln, och ett gudstjänstliv och en etik som hänger samman och påverkar både individ och samhälle. Den judiska kulturen är äldre än både den grekiska och den romerska. Abraham gick ut ur Ur i Mesopotamien runt 2000 f Kr, och tusen år senare, ca 1020–930 f Kr, nådde Israel sin höjdpunkt under Davids och Salomos styre. Grekerna och romarna kommer på allvar in på historiens scen från 600–500 f Kr men hade föregåtts av äldre civilisationer: etruskerna, minoerna och Mykene.

Bibeln innehåller ett förhållningsätt till Gud, människan och naturen, som saknades i de romerska och grekiska kulturerna och som fördes till dem och sedan vidare genom kyrkan. Det förändrade religion och etik i hela Medelhavsområdet under de fem första århundradena efter Kristi födelse. I Bibeln är Gud allsmäktig och skapar människan till sin avbild, till man och kvinna. Äktenskapet mellan en man och kvinna var ett uttryck för att människan var skapad till Guds avbild. Bibeln drar också en avgörande gräns mellan Skaparen och det skapade. Allt i skapelsen är fullständigt beroende av Gud hela tiden och människan är kallad att tillbe honom och ingenting annat. Gud skapar och uppehåller allting genom sitt Ord. Det enda i skapelsen som är likt Gud är människan och människan är också skapad för att tillbedja den levande Guden. Med denna bakgrund avvisade judar och kristna all polyteism och all kejsardyrkan liksom abort, gladiatorspel, polygami, homosexualitet, prostitution och andra inslag i kulturen som uppfattades som människoförnedrande.

Den bibliska tron påverkade också synen på arbete. Slöhet och overksamhet prisas inte i Bibeln. Gud arbetar själv och befaller människan att arbeta under sex dagar och vila en dag. Arbete var därför något heligt inför Herren, oavsett vem som utför det. Denna positiva värdering av arbetet fick genomslag i Europa genom reformationen och utgjorde en avgörande förutsättning både för de experimentella vetenskapernas utveckling och för den marknadsekonomiska och industriella revolutionen.

Bibeln är full av exempel på uppmaningar till studier. Gud utvalde Abraham för att han skulle undervisa sina barn om Herrens vägar och så småningom bli ett stort och mäktigt folk (1 Mos 18:17–19). I Femte Moseboken 6 ger Mose en befallning till Israel att budorden ska föras vidare från generation till generation. Gudsfolkets identitet och tillväxt förknippades således med undervisning.

Kyrkans utbildningsansvar växte i samband med det västromerska rikets fall på 400-talet. Kyrkan blev den institution som i sig bar vidare kulturarvet från den antika världen. Kyrkofadern Augustinus (354–430 e Kr) menade att denna situation liknade Israels barn situation vid uttåget ur Egypten. När de tågade ut gjorde de det med guld och silver från Egypten. De tog det bästa från Egypten och använde det för att bygga tabernaklet i öknen. På samma sätt menade Augustinus att de kristna skulle använda det bästa från den hedniska antikens bildningsarv, om det bara blev helgat och underordnat Guds Ord. Augustinus menade att kyrkan förkroppsligade Guds rike här på jorden och alla andra riken därför måste tjäna den. Jordiska riken kom och försvann men Guds rike genom kyrkan var vad som bestod i evighet. Det västromerska rikets bortvittrande under 400-talet betecknas som inledningen på medeltiden. Kyrkan i väst överlevde emellertid barbarernas invasion av romarriket och invaderade i stället barbarernas egna länder. Den kristna tron spreds under den tidiga medeltiden till norra och östra Europa, från Ryssland i öster till Island i väster. I väst var kyrkan också den enda institution från den antika världen som överlevde dessa århundraden och kom att inom sig bevara spillrorna av den antika kulturen.

Torbjörn Aronson