Biologisk evolution IX: Människans ursprung

Människans ursprung – en inledning

”Det finns nu tonvis av hominid-fossil i muséer runt om i världen som stödjer vad vi idag vet om människans evolution. Det mönster som utkristalliserar sig från denna omfattande mängd av handfast evidens är i överensstämmelse med tusentals undersökningar. Alla modeller, alla myter som blandar in specifika, direkta skapelseakter av moderna människor går stick i stäv med denna evidens.” [i]

Detta är inget citat från läroboken, men ingenting hindrar att det skulle kunna ha stått där, eftersom bokens andemening är densamma. Det låter onekligen övertygande, eller hur? Och det är inte vem som helst som skriver det. Tim White är paleoantropolog och professor i biologi vid anrika Berkelyuniversitetet i USA.

Antag att människan verkligen är ett resultat av en miljontals år lång process av små, gradvisa förändringar från en trädlevande, apliknande varelse. Vi skulle då förvänta oss precis det mönster som White påstår är fallet – entydiga evidens från fossilen till stöd för evolutionen och stor samstämmighet inom forskarkåren.

Antag i stället att Gud en gång skapade människan av stoft från marken till en unik biologisk varelse till sin egen avbild utan några evolutionära föregångare, som Bibeln uttryckligen lär. I så fall skulle vi förvänta oss att den fossila evidensen för hennes förmenta evolution skulle kännetecknas av stora luckor, en stor osäkerhet vid tolkningen av materialet och som en direkt konsekvens av det en stor grad av oenighet bland forskarna, kanske rentav rena falsarier nu och då, på grund av en strävan att projicera en bild av en evolutionär process som egentligen aldrig ägt rum.

Hur är det då i verkligheten?

• Är det fossila materialet heltäckande eller fragmentariskt?
• Är människans evolutionära historia enhetlig eller oklar?
• Är forskarkåren inom paleoantropologin enig eller splittrad?
• Förekommer falsarier inom paleoantropologin?

Svaret på samtliga dessa frågor vittnar alla emot evolutionen och för en skapelseakt. White är vältalig, men ger en kraftigt tillrättalagd bild av evidensläget inom området. På de närmaste sidorna ska vi se vad det finns för grund för detta påstående. Jag kommer inte att nämna någonting mer om falsarier inom paleoantropologin; den som är intresserad kan läsa om Piltdownmänniskan, Nebraskamänniskan, ”Ida” med flera och reflektera över vilka incitament det kan finnas till den sortens företeelser.

Märk väl att vad jag däremot inte säger är att det inte skulle råda enighet bland paleoantroploger och evolutionsbiologer om att människan (och apor) verkligen har utvecklats från en gemensam apliknande förfader för ett (varierande) antal miljoner år sedan. Om detta råder total enighet, och kristna evolutionister nickar instämmande. Låt oss nu med detta som en bakgrund ta oss an lärobokens formuleringar.

”Någon gång för mellan fem och sju miljoner år sedan skilde sig vår gren, som ledde till dagens människor, från schimpansgrenen. Fossilfynden av primater i Afrika från tiden mellan sju och fyra miljoner år tillbaka, är få och ger endast få ledtrådar…”

Läroboksförfattarna är öppna med svårigheten att från en samling avbrutna kvistar försöka rekonstruera människans släktträd. Vi kan alltså konstatera dels övertygelsen om att vi och schimpanserna är besläktade, men även erkännandet av att det fossila underlaget är fragmentariskt.[ii]

Författarna väljer nu att namnge en handfull förslag på evolutionära föregångare till människan.[iii] De är i tur och ordning:

• Sahelanthropus tchadensis (”Toumai”)
• Orrorin tugenensis (felstavat i läroboken)
• Ardipithecus Ramidus (”Ardi”)
• Australopithecus afarensis (”Lucy”) och ytterligare några andra av samma släkte

”Sahelanthropus”, säger läroboken, ”…gick förmodligen ibland på två ben”.

Kommentar

Den forskare som först beskrev Sahelanthropus (Michel Brunet, 2002) drog på grundval av den illa deformerade skallen slutsatsen att varelsen kunde gå på två ben. Läroboken bör emellertid uppdateras på den punkten, eftersom en analys härom året (2020) av det lårben som hittats i anslutning till fynden visade att djuret inte gick upprätt. Den här gången handlar det om en schimpansliknande[iv] varelse som inte kunde gå upprätt och som tilldelas status i människans utvecklingslinje på grundval av sin ålder snarare än sin anatomi.

Enligt läroboken hade Orrorin tugenensis ”många drag som liknar moderna människor och gick sannolikt upprätt.”

Kommentar

Det är uppenbart att läroboksförfattarna i sin uppradning av våra förmodade förfäder vill förstärka intrycket av en successiv trend mot alltmer moderna människor – det vill säga en textbaserad variant av den klassiska ”ap-paraden”. Det kan tyckas som en obetydlig detalj att namnet på denna varelse blivit felstavat, men frågan är om det inte avslöjar att området inte riktigt är författarnas hemmaplan. Oavsett hur det ligger till med den saken är det mycket anspråksfullt att hävda att Orrorin hade ”många drag som liknar moderna människor. Framför allt på grund av att det baseras på 20 benfragment. De första 13 påträffades år 2 000 och har sedan dess legat inlåsta i ett hemligt bankvalv i Nairobi utom tillgång för forskningen (Källa: Wikipedia). Lärobokens formulering om likheter med moderna människor bygger framför allt på att tänderna var relativt små och att det bland de övriga sju benfragmenten finns delar av lårben som enligt vissa forskare (även om detta råder delade meningar) förefaller mer mänskliga än Lucys (se nedan) som anses vara 3 miljoner år yngre. Orrorin utgör därför ett dilemma för evolutionsmodellen. Om denna varelse gick upprätt så förpassas nämligen Lucy till en sidogren i människans evolutionsträd. Och forskarvärlden håller generellt fast vid hennes släkte (Australopithecus). Det gör Orrorins ställning oklar.

Om nästa representant läser vi i läroboken: ”Ardipithecus ramidus… levde både som trädklättrare och på marken. Hennes hörntänder var små och trots gripfötter gick hon upprätt på bakbenen.”

Kommentar

Denna varelse, även kallad ”Ardi”, upptäcktes i Etiopien 1992. Fyndet bestod av 17 benfragment upphittade inom ett avstånd på 1 engelsk mile (1,6 km) och bestod av tänder, ett käkfragment, fragment av skallbasen och delar av en arm. 1994 publicerade teamets ledare Tim White att de på grundval av dessa fynd påträffat ”den länge eftersökta länken i utvecklingskedjan av arter mellan människor och deras afrikanska (människo)apförfäder.” Letandet fortsatte och totalt fann man 125 benfragment (utan inbördes kontakt) vitt spridda inom det 6,4 km (4 miles) stora utgrävningsområdet.

Efter 17 år av konserveringsarbete av de mycket sköra benfragmenten presenterades resultatet 2009 i Science där Ardi avbildas stående upprätt på en nedfallen gren och där artikelförfattarna hävdade – liksom läroboksförfattarna till Spira – att Ardi ägde en blandning av egenskaper från människoapor och människor. Värt att notera är följande:

• Skallvolymen låg någonstans i intervallet 300-350 cm³ (som nutida dvärgschimpanser)
• Långa, böjda fingrar och tår (likt apor, för ett liv i träden)
• Motstående stortår (för att kunna greppa om grenar)

Dessa egenskaper delar Ardi med nutida schimpanser. Vilka är då de mänskliga dragen? Dessa kommer av rekonstruktioner av tänder, den krossade skallen och höften samt ryggraden. Både skallen och höften utgjordes av hundratals små benfragment som bara gick att rekonstruera med hjälp av datortomografi, en metod som ger många olika resultat, varav forskaren väljer det som känns mest förväntat.

Den mänskliga ryggraden är S-formad och inåtsvängd i ländryggen för att kunna bära upp den upprätta kroppen. En forskare vid namn Lovejoy hävdade i artikeln från 2009 att höftens utformning antydde en svängd människolik ryggrad. Några ländkotor från Ardipithecus har emellertid inte påträffats som skulle kunna bekräfta detta.

De små tänderna, särskilt hörntänderna, anses vara ett människolikt drag. Små hörntänder avspeglar emellertid framför allt en apas diet, inte dess evolution.

För att sammanfatta vad vi vet om Ardi, så tyder de egenskaper som direkt går att observera på att vi har att göra med en schimpansliknande varelse. De egenskaper som antyder mänskliga drag hos Ardi är framför allt baserade på datorsimuleringar där forskarens förväntningar inte kan räknas bort som en viktig påverkansfaktor.

”Det verkar som att de flesta människosläktingar har utvecklats ur någon form som var närstående Australopithecus afarensis [”Lucy”]”

Kommentar

Läroboken ger ingen mer ingående beskrivning av Lucy och hennes anhöriga, så undertecknad kommer inte heller att göra det. Några saker att notera är dock följande:

• Överlag är afarensis lik en dvärgschimpans i kroppslängd (ca 1 m) och kranievolym (375–500 cm³)
• En av anledningarna till att Lucy avbildas upprättgående är den människoliknande knäled som påträffades 2-3 km från övriga skelettdelar och i ett geologiskt lager 60–70 m längre ned i sedimenten i Etiopien.
• En annan anledning är att det i samma geologiska lager i Tanzania (Laetoli) påträffats välbevarade mänskliga fotavtryck som förutsätts ha avsatts av afarensis.
• En tredje är ett mellanfotsben som antas komma från afarensis och som bär mänskliga drag.

Trots den skenbara enhet som presenteras allmänheten när det gäller Lucys släkte så råder delade meningar om dess status inom vetenskapskåren, liksom bland kreationister. Det finns drag (bäcken, knäled och nämnda fotben) som förefaller mänskliga och andra delar som är tydligt schimpanslika (händer, kranium etc). Här finns i praktiken två möjligheter: Den första är att australopithecinerna verkligen utgjorde en mosaik av människo – och människoaplika drag. Den andra är att vi har att göra med en blandning av ben från människa och från schimpansliknande varelser. Evolutionsföreträdare förespråkar den förstnämnda förklaringen, kreationister den sistnämnda. Osäkerheten kvarstår.

”Den första med samma släktnamn som vi har, Homo habilis, uppstod för drygt 2 miljoner år sedan. Homo habilis har antagits vara anmoder till nutidens människor. På senare tid har man dock funnit en ny samtida art, Australopithecus sediba, och den är enligt vissa forskare kanske också en av våra föregångare.”

Kommentar

Om Homo habilis: En mängd evidenslinjer visar att Homo habilis inte är någon verklig art, utan en blandning av fossila lämningar av såväl människoapor som människor. Kritiken i den vetenskapliga litteraturen är dräpande och man anser överlag att ”arten” är ett taxonomiskt misstag. På Wikipedia framgår emellertid ingenting av detta. Läroboksförfattarna har sannolikt nöjt sig med den källan.

Om Australopithecus sediba: Sediba var i princip redan 2015 avskriven som en ”felande länk” i människans evolutionära historia. Blandningen av människolika och människoaplika egenskaper anses av de flesta paleoantropologer bero att sediba baseras på en blandning av ben från Australopithecus och från Homo, inte att de burits av en art som kombinerade bådadera. Ett citat från National Geographic från okt 2015 illustrerar hur man nu betraktar de anspråk som sedibas upphittare Lee Berger gjorde på sitt fynd:

”Även om paleoantropologins nestorer hyllade honom [Berger] för hans ’häpnadsväckande’ fynd, så avfärdade de flesta av dem hans tolkning av det. A. sediba var för ung, för konstig och på fel plats för att kunna vara en förfader till Homo. Den var inte en av oss. På sätt och vis var inte Berger det heller. Alltsedan dess har framstående forskare publicerat artiklar om tidiga Homo som varken nämner honom eller hans fynd.”

Kort sagt vilar lärobokens formuleringar om tidiga Homo på mycket tunn is. 

Homo habilis var 1–1,5 meter lång och hade en hjärnvolym på 600–800 cm³. Det är hälften mot en modern människas hjärnvolym, men betydligt större än hos någon annan art från den tiden eller tidigare. Homo habilis, vars namn betyder ’den händiga människan’ kunder tillverka redskap av sten…”

Kommentar

I och med Homo habilis är det inte längre någon tvekan – vi har att göra med fullvärdiga människor. Habilis kunde långt mer än tillverka stenredskap.[v] En sådan lista omfattar aktiviteter som båttillverkning, segling, repslageri, knopslagning, kommunikation, planering, byggnationer, eldstäder och kontrollerad eldanvändning, smyckeskonst, hällristningar, omsorg om gamla och svaga och mycket annat som är unikt mänskliga förmågor.

Kreationistiska antropologer anser att småväxtheten hos habilis delvis kan förklaras som inavelseffekter i mindre populationer (som t ex ”hobbitarna” på ön Flores i Indonesien), liknande de i nutida pygmésamhällen.

Ett fördjupningsavsnitt i läroboken behandlar den genetiska evidensen för mänsklighetens ursprung – det som brukar kallas mitokondrie-Eva och Y-kromosom-Adam. Man skriver:

”Genom att se på DNA-sekvensen i människans mitokondrier hos olika folkslag kan man följa en kvinnolinje ca 150-200 000 år tillbaka i tiden. Då får man fram att vi alla teoretiskt sett har samma anmoder, som man har gett namnet ’Mitokondriska Eva’… På samma sätt kan man följa en linje av fäder och söner tillbaka i tiden genom att se på mutationer i Y-kromosomen – som ju bara nedärvs från far till son.”

Kommentar

Det finns en speciell gen i mtDNA:t som genetikerna intresserat sig särskilt för. Det är genen i en så kallad ”kontrollregion” av mtDNA:t.[vi] Det har visat sig att ”bokstäverna” i just denna gen i medeltal skiljer sig på 18 ställen mellan jordens kvinnor[vii].

För att kunna beräkna eller uppskatta hur lång tid det gått sedan kvinnornas urmoder levde så måste man försöka lista ut med vilken hastighet som det har skett mutationer i denna gen. Skulle det till exempel ske en mutation per generation så skulle det behövas nio generationer innan det uppstått 18 skillnader[viii]. Så ofta sker det dessbättre inte mutationer, eftersom de som regel är skadliga, men den viktiga frågan är naturligtvis: hur ofta sker de? Det är ju helt avgörande att veta sin hastighet för att kunna beräkna hur lång tid det tar att komma från punkt A till punkt B.

Hur fort går då ”klockan”? När forskare kommit fram till att ”Eva” levde för några hundra tusen år sedan har de använt sig av en metod som brukar kallas den ”molekylära klockan”. Den bygger på att man studerar motsvarande gener i två olika organismer, ser efter hur många ”bokstavsskillnader” de har och sedan delar man antalet med det antal (oftast) miljoner år som man menar gått sedan den gemensamma urmodern levde.

När det gäller människor och schimpanser menar man sig veta utifrån radiometriska åldersbestämningar av berglager att deras senaste gemensamma släkting levde för 5–7 miljoner år sedan. På det viset har man räknat fram en mutationshastighet på ungefär en mutation var 600:e generation inom det mänskliga ”utvecklingsträdet”. Tillämpar man den hastighet på de skillnader som finns i kvinnors mitokondrier får man en ålder på ”Eva” som är cirkus 150–200 000 år.

Men de senaste decennierna har det gjorts ett antal mer direkta observationer av mutationshastigheten i mitokondrierna. Resultatet varierar, men flera undersökningar (t ex här här och här) visar på att ”Eva” levde för bara några tusen år sedan. Vissa resultat pekar på 6 000 år sedan, ett annat på 6 500 år sedan och ytterligare ett annat på 7–8 000 år sedan.

För att ta ett exempel: En av rapporterna uppmätte en hastighet av en mutation på 33 generationer. Det betyder att om man utgår från en enda kvinna och sedan jämför två kvinnors mtDNA 33 generationer senare kommer båda dessa att ha fått en mutation var, och skillnaden i deras mtDNA att vara två mutationer. Efter 66 generationer skulle skillnaden mellan två godtyckligt valda kvinnor vara fyra, efter 100 (99) generationer sex, efter 300 generationer 18 mutationer. Med en generationstid på 20 år[ix]motsvarar det en tidsperiod på 300 x 20 = 6 000 år.

Det verkar alltså som att de faktiskt uppmätta mutationshastigheterna är minst 20 gånger högre än de som räknas fram genom antaganden om evolutionära släktskap.

Sekulära forskare som kommer fram till resultat på 6 000–6 500 år är noga med att kommentera att resultaten är ”klart omöjliga att förena med människans kända ålder”. Man vill ju inte riskera att bli beskyllda för att vara kreationister.

Vad ska man nu säga om detta? Jo, att om man utgår från att det skett en evolution från apliknande varelser till människor (och schimpanser) under 5–7 miljoner år och sedan bygger sina beräkningar på det antagandet, så kommer man att få ett resultat som visar att mänskligheten utvecklats från en kvinna bland andra under hundratusentals år.

Om man i stället för att bygga resonemanget på evolutionära förväntningar om vårt släktskap med aporna utgår från direkta observationer och mätningar ger observationerna i stället ett starkt stöd för Bibelns dokumentation av mänsklighetens ursprung.

Läser man på Wikipedia om Mitokondriska Eva så framgår det tydligt hur noga man är att betona att de här resultaten absolut inte bevisar att Bibelns berättelse om Adam och Eva stämmer.

”Även om hon döpts efter bibelns Eva, var den mitokondriska Evan inte den enda kvinnan i sin generation.”

Wikipedia nämner heller ingenting om de vetenskapliga rapporter som visar på så höga mutationshastigheter att Eva kan ha levat för några få tusen år sedan.

Det är givetvis sant att den här forskningen inte i någon strikt mening bevisar att Bibeln har rätt och att Bibelns Eva verkligen är alla kvinnors (och därmed mänsklighetens) urmoder. Men det här är precis vad kreationister skulle förvänta sig av genetiken. Samtidigt är det ett tydligt budskap till kristna som frestas att kompromissa med evolutionismens världsbild att fundera ett varv till!

Även när det gäller Y-kromosom-Adam har skapelsetroende och evolutionstroende forskare naturligtvis olika förväntningar när det gäller tidsperspektiven. Många kreationister förväntar sig att mäns urfader levde för ungefär lite mer än 4 300 år sedan. Sekulära forskare som är övertygade om att människan utvecklats från mer primitiva människoformer förväntar sig i stället ett tidsavstånd på ungefär 2–300 000 år. Skillnaden i ”åldersförväntan” skiljer sig med andra ord med en faktor någonstans i intervallet 45–70. Det är en så pass stor skillnad att det rimligen borde gå att avgöra vilket av dessa scenarion som stämmer bäst överens med siffrorna från punkterna 1–3 ovan om man skaffar sig ett bra underlag.

Forskningsresultaten här är lite motstridiga. Fram tills för ett par år sedan fanns det bara två sekulära forskargrupper[x] som använt sig av far-son-jämförelser av DNA för att bestämma med vilken hastighet som Y-kromosomernas DNA muterar. Med hjälp av deras siffror går det att räkna fram en ålder på männens urfader som tycks stämma med evolutionsteorins förväntningar.

Här uppstår ett litet dilemma för både evolutionsföreträdare och skapelseföreträdare: När det gäller kvinnornas släktträd pekar släktträdsstudier att alla kvinnors urmoder levde för 6 000 år sedan, men när det gäller alla mäns urfader så skulle han ha levat för 250 000 år sedan. Hur kan observationer av mäns och kvinnors släktträd ge så helt olika svar? Vilken modell stämmer bäst med verkligheten – den evolutionära eller den bibliska? En sak tycks klar – mönstret för hur människan en gång spreds över jorden baserat på mäns Y-kromosomer är påtagligt likt det man fått fram genom att studera kvinnors mitokondrie-DNA. Och båda stämmer anmärkningsvärt väl med det som finns beskrivet i Första Mosebokens tionde kapitel. Men hur är det då med tidsperspektivet?

Två skapelsetroende forskare, Dr Nathaniel T. Jeanson och Ashley D. Holland, bestämde sig helt nyligen för att gräva i frågan.[xi]

Jeanson och Holland noterade en forskningsrapport i tidskriften Science[xii] där forskare upptäckt att mätnoggrannheten spelade en väldigt stor roll när det gäller att upptäcka mutationer i DNA. Genom att upprepa tidigare utförda analyser av Y-kromosom-DNA, fast med större mätnoggrannhet,[xiii] kunde forskarna påvisa en mängd tidigare oupptäckta mutationer – i medeltal 23 per person. Det är förhållandevis många, eftersom den totala variationen i Y-kromosomerna inte är särskilt stor.

De kunde också visa att i två nyligen publicerade rapporter,[xiv] där forskarna använt sig av en noggrannare metod i sina mätningar, uppmättes mutationshastigheter i Y-kromosomerna som var avsevärt högre¹¹ än i de där tidigare och inte lika noggrant genomförda undersökningarna. Eftersom analyser med tiden blir allt noggrannare, menar Jeanson och Holland, är det rentav rimligt att förvänta sig att den verkliga hastigheten i framtiden kommer att visa sig vara ännu högre än de nu uppmätta.

I en av rapporterna[xv] försöker forskarna bortförklara den oväntat höga mutationshastigheten genom att hänvisa till att de uppenbarligen hade använt fel ”filter” (se punkt 1 ovan) för att välja ut en lämplig del av Y-kromosomen att analysera, men Jeanson och Holland visar att de använt sig av ett cirkelresonemang för att resultaten skulle stämma bättre överens med deras förväntningar.

Resultaten visar att om förändringarna i mäns Y-kromosomer ägt rum under så lång tid som evolutionen förutspår, skulle nutida män uppvisa mellan 8–59 gånger större variation än de faktiskt gör. Eller omvänt – utifrån vad vi idag (2021) vet om variationen hos mäns Y-kromosomer, och på grundval av de mest noggranna uppskattningarna av den hastighet med vilken de förändras (mutationshastigheten), pekar den genetiska evidensen tydligt mot att alla mäns gemensamma förfader levde för några få tusen år sedan.

Det kan tilläggas att evolutionistiska humangenetiker länge har grubblat över hur det kan komma sig att mitokondrie-Eva tycks vara avsevärt äldre än Y-kromosom-Adam. Avståndet av dem förefaller minska tack vare nyare släktskapsundersökningar. Utifrån ett bibliskt scenario är det däremot förväntat att DNA-analyser ska visa på en något högre ålder för kvinnor än för män. Skälet till det är att det genetiska materialet hos Noas tre söner ”nollställdes” vid tiden för den globala översvämningen genom att de alla hade samma far, medan deras hustrur sannolikt bar åtskilliga generationers variation vid samma tidpunkt – detta förutsatt att de inte var tre systrar, men det säger bibeltexten ingenting om. Den genetiska ”flaskhalsen” var alltså något ”trängre” för män än för kvinnor.

Vid sidan av mitokondriska Eva och Y-kromosom-Adam säger inte läroboksförfattarna så mycket om den genetiska evidensen för människans släktskap med schimpanserna. Wikipedia hävdar fortfarande att arvsmassan (DNA) hos människor och schimpanser är till 99% identisk. Det är inte sant, nyare forskning visar att likheten ligger någonstans i intervallet 85-95%. Även detta är naturligtvis en hög siffra och liksom alla andra slag av likheter övertygar det många om evolutionens faktum. Det finns dock anledning att tänka sig för här. Orsaken är att även om skillnaden var så liten som 1% så skulle det likväl visa sig vara en oöverstiglig barriär för evolutionen att ta sig över. Anledningen till det är att det tar en förvånande lång tid för genetiska förändringar – även mycket fördelaktiga sådana (i den mån de uppträder) att slå igenom och sprida sig i en population. Det här brukar inom populationsgenetiken kallas för ”väntetidsproblemet” eller ”Haldanes dilemma”. Docent Sture Blomberg har skrivit en lättläst och belysande artikel i ämnet som går att nå här.

Helhetsperspektiv på människans ursprung

För att sammanfatta kreationisters syn på evidensen för människans ursprung vill jag påminna om den grundsyn som blir konsekvensen av en bokstavlig läsning av skapelseberättelsen. Den är att människor alltid har existerat sida vid sida med både apor och människoapor. Vissa arter och släkten av människoapor lever kvar in i våra dagar medan andra är utdöda. Från ett spridningscentrum i nuvarande Irak återbefolkade mänskligheten jorden efter den globala översvämningen på Noas tid. Det ledde till att mindre grupper av människor isolerades från varandra och genomgick perioder av inavel med olika anatomiska förändringar som konsekvens. Vissa grupper dog ut på grund av inavelsorsakad infertilitet, medan andra blandades med andra folkgrupper. Geologiska lager både från tiden före och efter den globala översvämningen kan därför utifrån ett kreationistiskt perspektiv förväntas innehålla fossil både av ”moderna” människor, ”udda” människovarianter och av olika slag av människoapor, vars anatomi till stor del kan vara överlappande, till exempel i fråga om kraniekapacitet (skallstorlek).

I boken Contested Bones av (kreationisterna) Christopher Rupe och John Sanford läggs tesen fram att släktet Australopithecus (namnet betyder för övrigt ”syd-apa”) var ett fjärde och nu utdött släkte av människoapor vid sidan av schimpanser, gorillor och orangutanger. I enlighet med en sådan tes är det förväntat att lämningar av människor och mänsklig kultur går att påträffa i samma geologiska lager som australopitheciner och andra apliknande förfäder. Är det så?

Kanske förvånar det många att så faktiskt är fallet. Anatomiskt mänskliga fossil har påträffats inte bara under hela den period där australopithecier påträffas utan betydligt tidigare än så (enligt klassisk sekulär datering). Det handlar om en betydande rad med fynd av mänskliga skelettdelar och mänskliga fotspår; inte bara i Laetoli (som diskuterats ovan) med en sekulär datering på 3,7 miljoner år, utan nyligen även på Kreta med en åldersdatering till 5,7 miljoner år.  Till detta kommer en rad fynd av stenverktyg och andra tillverkade föremål från intervallet 3,7–1,5 miljoner år sedan som omöjligen kan ha tillverkats av australopitheciner som saknade den mänskliga handanatomin med dess kapacitet för finmotorik. Samlade referenser finns i nämnda Contested Bones s 266–267.

I egenskap av kreationist måste jag tillstå att både den fossila och genetiska evidensen för människans ursprung i dagsläget vittnar för en bokstavlig läsning av Första Moseboken. Men givetvis är jag medveten om att en teistisk evolutionist tolkar evidensen annorlunda.

Och med det förklarar jag läroboksgranskningen för avslutad.

Göran Schmidt

[i] White, Tim D., Human evolution: The evidence; in: Brockman, J. (Ed.), Intelligent Thought: Science Versus The Intelligent Design Movement, Vintage Books, New York, s. 79–80, 2006

[ii] Förmodligen har läsaren noterat att snart sagt varje mediahändelse som berättar om ett nytt fynd i människans evolutionära historia också innehåller en formulering av typen ”Nu måste människans evolutionära träd skrivas om”. Det är det kanske mest uppenbara belägget för att människans evolutionära historia verkligen är oklar.

[iii] Det finns två snarlika termer som brukar användas i litteraturen. Det ena är hominider som omfattar alla nutida och fossila apor, människor och ”allt däremellan”. Det andra är homininer, vilket är den delmängd av hominiderna som anses ingå i människans direkt nedstigande linje till sin apliknande föregångare, med alla ovidkommande kvistar avskalade.

[iv] Det ihoppusslade kraniet av Sahelanthropus liknar en schimpans bakifrån och en australopithecin framifrån. Andra forskare anser att det handlar om en människoapa, möjligen en gorillahona.

[v] Det kan vara på sin plats att notera att förmågan att tillverka stenredskap alls inte är någonting ”primitivt”. Det krävs lång träning av en nutida människa för att kunna tillverka så vackra och effektiva stenredskap som Homo habilis gjorde. Dessutom förutsätter detta hantverk även skicklighet i att lokalisera lämpliga bergarter och att bryta och transportera råmaterialet. Inget djur förmår sådant.

[vi] I verkligheten består den aktuella genen av ungefär 610 bokstäver (nukleotider)

[vii] För att illustrera: Om en kvinna har sekvensen CTAGGTCCAG och en annan CTCGGTCGAG så skiljer de sig åt på två ställen (de fetstilta bokstäverna).

[viii]  Om urmodern hade sekvensen CTTGGTCTAG och de båda döttrarna CTAGGTCTAG respektive CTTGGTCGAG CTCGGTCGAG så hade det på en generation uppkommit två skillnader systrarna emellan.

[ix] En generationstid på 20 år är praxis vid sådana här beräkningar.

[x] a. Xue, Yali, Qiuju Wang, Quan Long, Bee Ling Ng, Harold Swerdlow, John Burton, Carl Skuce, et al. 2009. “Human Y Chromosome Base-Substitution Mutation Rate Measured By Direct Sequencing In a Deep-Rooting Pedigree.” Current Biology 19, nr. 17 (15 sep): 1453–1457.
b. Helgason, Agnar, Axel W. Einarsson, Valdís B. Guõmundsdóttir, Ásgeir Sigurõsson, Ellen D. Gunnarsdóttir, Anuradha Jagadeesan, S. Sunna Ebenesersdóttir, et al. 2015. “The Y-Chromosome Point Mutation Rate In Humans.” Nature Genetics47, nr. 5 (25 mar): 453–457.

[xi] Se kort sammanfattning här. Den utförligare rapporten från Answers Research Journal, 4 dec 2019, finns här: En kompletterande artikel av Jeanson N. finns här.

[xii] Poznik, G. David, Brenna M. Henn, Muh-Ching Yee, Elzieta Sliwerska, Ghia M. Euskirchen, Alice A. Lin, Michael Snyder, et al. 2013. “Sequencing Y Chromosomes Resolves Discrepancy in Time to Common Ancestor of Males Versus Females.” Science 341, nr. 6145 (2 aug): 562–565.

[xiii] Det är vad forskarna kallar high coverage sequence runs. De båda tidigare forskarteamen hade använt sig av low coverage sequence runs.

[xiv] a. Karmin, Monica, Lauri Saag, Mário Vicente, Melissa A. Wilson Sayres, Mari Järve, Ulvi Gerst Talas, Siiri Rootsi, et al. 2015. “A Recent Bottleneck of Y Chromosome Diversity Coincides with a Global Change in Culture.” Genome Research 25, nr. 4 (apr): 459–466.

2017. Maretty, Lasse, Jacob Malte Jensen, Bent Petersen, Jonas Andreas Sibbesen, Siyang Liu, Palle Villesen, Laurits Skov, et al. 2017. “Sequencing and De NovoAssembly of 150 Genomes from Denmark as a Population Reference.” Nature548 (3 aug): 87–91

[xv] Karmin et al.