Myten att den medeltida kyrkan motsatte sig obduktion och dissekering av mänskliga lik

Myten säger: Den medeltida kristenheten var fientligt inställd till obduktion och dissekering av mänskliga lik, eftersom kroppen ansågs vara ett ”tempel för själen” och skulle återuppstå på domedagen. Detta var ytterligare ett sätt varpå kyrkan hindrade den vetenskapliga utvecklingen.

”Påven Bonifatius VII [sic] bannlyste på 1200-talet dissekering av lik. Detta satte under 300 år stopp för detta förfarande och försenade kraftigt kartläggningen människans anatomi.”[1]

“Kyrkan har många gånger velat hejda den medicinska forskningens framsteg. Under medeltiden och i början av renässansen motsatte man sig dissektioner av människor. Man trodde nämligen att det skulle ske en fysisk återuppståndelse på domedagen, och om kroppen var obducerad skulle det bli svårt för den allsmäktige guden att återställa den i ursprungligt skick.”[2]

Men sanningen är att: De flesta medeltida kyrkliga auktoriteter stödde att man öppnade och sönderdelade mänskliga lik. Det kunde handla om att balsamera heligas kroppar eller att man vill ta någon kroppsdel från ett helgon eller inspektera de inre organen i hopp om att se något tecken på helighet. Inget tyder på att kyrkan höll kroppens helgd så högt att dissekering och obduktion sågs som något felaktigt i sig.

Samtidigt satte den medeltida kulturen begränsningar för vad som fick göras med de döda kropparna. Detta minskade drastiskt antalet kroppar som kunde dissekeras. Enligt den allmänna uppfattningen under medeltiden – och även under renässansen – var nämligen dissekering av döda något mycket vanhedrande både för den döde och den dödes familj. Men detta var alltså sekulära värderingar och hade inget med kyrkliga påbud att göra.

Vad gäller den bulla (påvliga kungörelse) som påve Bonifatius VIII (citatet ovan säger VII, vilket alltså är fel) utfärdade 1299 är saken mer komplicerad. Bullan förbjöd den allt vanligare sedvänjan att koka mänskliga lik för att lättare avlägsna köttet och så kunna transportera liket lättare. Detta blev vanligt i och med att döda korstågsriddare skulle transporteras hem till Europa för begravning. Trots att påven inte hade dissekering och obduktion i åtanke, fick bullan effekt på dem som utförde sådant på 1300 och 1400-talen. I Italien tolkades bullan bokstavligt, och då fick den ingen effekt alls på frågan om dissekering och obduktion.

I norra Europa tolkades dock bullan bredare, alltså som ett förbud mot dissekering och obduktion – såvida man inte hade fått påvlig dispens. Vissa, som den franske kirurgen Guy de Chauliac (ca 1290–1367), brydde sig inte om detta utan fortsatte som förut. Hur som helst känner vi inte till några fall där någon ställdes inför rätta på grund av påvens bulla eller för att kyrkliga auktoriteter förvägrade någon som ansökte om att få dissekera en kropp. Det verkar alltså som att bullan misstolkades, vilket fick den olyckliga följden att vissa avstod för säkerhets skull.

Däremot var gravskändning strängt förbjudet, både av sekulära och kyrkliga myndigheter. I brist på lik hände det ibland att medicinstudenter grävde upp nyligen begravda lik, företrädesvis kriminella. Det kunde även hända att medicinstudenter ”kidnappade” lik mitt under begravningen. Skälet till denna brist på lik att dissekera var att den överlevandes familj vanligen tyckte att det var skamligt att låta den döde ligga naken inför en stor skara studenter och sedan bli uppstyckad på ett sätt som omöjliggjorde en värdig begravning med en öppen kista (vilket var vanligt). Däremot hade man sällan något emot en privat obduktion som gjordes på ett så diskret sätt att en begravning med öppen kista fortfarande var möjligt.[3]

Mats Selander

[1] Ur senator Arlen Specters tal för stamcellsforskning (2006). Citatet hämtat från Katharine Park, “That the Medieval Church Prohibited Human Disection” i Ronald L. Numbers (red), Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion (Cambridge: Harvard University Press 2010), s 43.

[2] Christer Sturmark, Upplysning i det 21:a århundradet: Tro och vetande 3.0 (Lidingö: Fri tanke, 2015), s 315.

[3] Alla uppgifter om dissekering och obduktion är hämtade från Katharine Parks kapitel ”That the Medieval Church Prohibited Human Dissection”, s 46.