Myter om den kristna trons relation till vetenskap

Trodde medeltidens kristna att jorden var platt? Torterades och fängslades Galileo? Brändes Bruno på bål för sin vetenskapliga uppfattning? Har kyrkan och vetenskapen präglats av konflikt?

Svaret på alla dessa (och många andra liknande frågor) är ett nej. Den populära uppfattningen om hur kristen tro och vetenskap relaterat till varandra präglas av ett stort antal myter. Dessa myter har formats och vidareförmedlats under lång tid, men modern vetenskapshistoria har avslöjat dem som överdrifter, vantolkningar och ibland som rena osanningar.

I flera artiklar på denna hemsida tar vi upp konkreta exempel på sådana myter. Här ska vi kort beröra hur de har kommit att dominera synen på relationen mellan kristen tro och vetenskap.

Drapers och Whites avgörande böcker

Det finns två böcker som troligen har påverkat oss mer än några andra när det gäller den historiska relationen mellan vetenskap och kristen tro. Den ena skrevs av John William Draper (1811–1882) och hette History of the Conflict Between Religion and Science (Historien om konflikten mellan religion och vetenskap) och publicerades 1874. Den andra skrevs av Andrew Dickson White (1832–1918) och kom ut år 1896 med namnet A History of the Warfare of Science with Theology in Christendom (En historia om vetenskapens krig mot kristendomens teologi).

Dessa två böcker fick ett enormt inflytande, och de flesta myter om vetenskap och kristen tro som fortfarande lever och frodas i vår kultur härrör från dem, även om de ofta har ett ännu tidigare ursprung. Att svartmåla religion och i synnerhet kristen tro har trots allt en lång tradition i Väst.

Exempelvis myntades uttrycket ”de mörka århundradena” (The Dark Ages) redan på 1300-talet av renässanstänkaren Petrarca (1304–1374) och begreppet ”medeltiden” (som en betydelselös period ”mellan” antiken och renässansen) på 1400-talet.[1]

Många som försvarade reformationen förstärkte gärna intrycket av den katolska medeltiden som ”mörk” och helt utan framsteg. 1700-talets så kallade ”upplysning” (vilket inte heller är ett neutralt namn på en epok) förstärker bilden ytterligare. Upplysningsfilosofen Voltaire (1694–1778) menade att medeltida filosofi hade gjort större skada för civilisationen än vad krigarfolken hunnerna och vandalerna hade gjort.

Voltaires vän Jean le Rond d’Alembert (1717–1783) – själv vetenskapsman, upplysningsfilosof och en av redaktörerna av det franska uppslagsverket Encyclopédie som utgavs 1751–1777 – skrev att den medeltida kyrkan hade hållit tillbaka vetenskapens framgång men att detta ok nu kunde kastas av en gång för alla.[2]

Det handlar alltså om en flera hundra år lång tradition av att nedvärdera den kristna ”medeltiden”. Rimligen handlar det i hög grad om en moralisk och kulturell kritik mot kristen tro eller mot kyrkan som institution – och då främst den romersk-katolska kyrkan.

Drapers anti-katolicism

Drapers bok var i första hand en attack mot katolicismen. Hans bok är en ensidig kritik av den katolska kyrkans förhållande till vetenskapen, och han riktar ingen kritik alls mot andra kristna samfund eller riktningar. Han skriver exempelvis om hur Calvin – en av de protestantiska reformatorerna – bidrog till att Miguel Serveto brändes på bål i Genève, men han ursäktar detta med att Calvin ännu inte hade frigjort sig helt från ”katolicismen”. (Serveto blev fördömd på grund av sina teologiska uppfattningar, inte på grund av sin vetenskap – vilket självfallet inte försvarar att han brändes på bål.)[3]

Drapers bok blev mycket populär och trycktes i minst femtio upplagor och översattes till tio språk. Den cementerade bilden av den katolska medeltida kyrkan som fiende till allt vad vetenskap heter. Den inspirerade också många andra författare att skriva liknande böcker. Den viktigaste av dessa var Andrew Dickson White.[4]

Whites akademiska bok

Även om Drapers bok sålde bättre än Whites, skulle Whites bok visa sig få ännu större inflytande eftersom den ger ett mycket mer akademiskt och lärt intryck (med enormt många fotnoter) jämfört med Drapers. White var den förste rektorn på det nybildade Cornelluniversitetet. White och hans universitet fick mycket kritik från religiöst håll. Många var upprörda över de anti-religiösa och sekulära attityder som spreds från Cornell. White började då skriva om relationen mellan vetenskap och kristen tro utifrån ett historiskt perspektiv. Hans motiv var att skapa en frizon för vetenskapen, och han ville därför visa hur religionen (och i synnerhet kristendomen) hade förtryckt vetenskapen genom tiderna.

Många av dessa myter har fått starkt genomslag i vår kultur på grund av Drapers och Whites böcker. Men samma tankegångar återfinns också i nyare böcker – även svenska – eftersom dessa myter har kommit att bli ”självklara sanningar” i vår tid. De har passat som hand i handske i en allt mer sekulariserad (avkristnad) kultur som ogärna tillskriver kristendomen något gott. Okritiskt har de därför förmedlats vidare till nya generationer och även letat sig in i läroböcker.[5] Det handlar om direkta historiska felaktigheter eller övertolkningar, men i lika hög grad om att viktiga fakta har utelämnats när historiska skeenden ska beskrivas.

Mats Selander

[1] James Hannam, The Genesis of Science: How the Christian Middle Ages Launched the Scientific Revolution (Washington, DC: Regnery Publishing, 2011), s xx.

[2] Ibid, s xv–xvi.

[3] Se exempelvis Rodney Stark, For The Glory of God: How Monotheism led to Reformations, Science, Witch-Hunts, and the End of Slavery (Oxford: Princeton University Press, 2003), s 127.

[4] För en mer utförlig beskrivning av Draper och White, se David C Lindberg & Ronald L Numbers (red), God and Nature: Historical Essays on the Encounter between Christianity and Science (Oakland: University of California Press, 1986), s 1–3. Från denna bok har jag hämtat många uppgifter om Draper och White.

[5] Ibland förmedlar läroböckerna myterna på ett direkt sätt, men ännu oftare förmedlas de genom att viktig historisk kunskap utelämnas. Ett tydligt exempel är medeltidens viktiga bidrag till den moderna vetenskapen. Avgörande medeltida naturfilosofer och matematiker som Thomas Bradwardine, Jean Buridan eller Nicolas Oresme nämns i stort sett aldrig. Universitetsläroboken i historia, Vår världshistoria – från urtid till nutid(Natur & Kultur, 1987) av Åke Holmberg är ett exempel. I kapitel 45 ”Den naturvetenskapliga revolutionen och samhällstänkandet” beskriver Holmberg den moderna vetenskapens genombrott. Han börjar sin framställning med att relativt utförligt beskriva Kopernikus och i synnerhet Galileo. I samband med sin beskrivning av Newton nämner han endast i förbifarten att Newtons landvinningar inom fysiken var ”förebådade av både antik och medeltida forskning” (s 377). Från Holmberg får vi alltså inte lära oss någonting konkret alls om hur den medeltida forskningen lade grunden för Kopernikus, Galileis, Keplers och Newtons framsteg.