Tro och vetande:

Vad har Gud med vetenskapen att göra?

Kanske att frågan upplevs som konstig. Vetenskap är en mänsklig aktivitet. Fotbollsspelande är en annan mänsklig aktivitet. Vad har Gud med fotboll att göra? Det spontana svaret är ”ingenting!” Så varför plocka ut en viss mänsklig aktivitet – fotbollsspelande eller...

Kan man tro för mycket på vetenskapen?

Att lyfta fram vetenskapen som den enda (eller överlägset bästa) formen av kunskap är en vanlig attityd i vår kultur. Här ska vi därför granska denna attityd och fråga oss om den är förnuftig. Men först ska vi ställa oss en annan fråga, bara för att få den ur vägen:...

Kristen tro och vetenskap – tre modeller

Även om vetenskapen så som vi känner den har en hel del kristna rötter – tillsammans med arvet från det antika Grekland – är det vetenskapliga tänkandet väletablerat även i sekulära miljöer. Hur bör man se på vetenskapen i förhållande till gudstro och religion idag? I...

Relationen mellan filosofi, vetenskap och teologi

Thomas av Aquino använde begreppet scientia om alla mänskliga praktiker och traditioner vars syfte är att ge oss sann kunskap. Begreppet kommer av latinets scire, ett uttryck för vetande, som i sin tur troligen bygger på ett gammalt ord för urskiljning. Allt sådant...

Vetenskapen, Gud och mirakler

En vanlig uppfattning i dag är att en vetenskaplig hållning utesluter tron på mirakler. Man menar att mirakler bryter mot naturlagarna och att naturlagarna är fasta och bestämda. Om mirakler bryter mot naturlagar måste det därför innebära att mirakler är vetenskapligt...

En kritik av David Humes kritik av mirakler

Kristen tro säger att Gud har utfört mirakler, alltså direkta gudomliga handlingar som trotsar naturens vanliga orsak-och-verkan-relationer. Exempelvis säger Bibeln att Jesus övernaturligt helade människor från sjukdomar, att han gick på vattnet, att han gjorde vatten till vin, att han stillade stormen, att han uppväckte döda och att han till sist själv uppstod från de döda.

Kan man tro på sådant och samtidigt tro på vetenskapen? Är inte tron på mirakler oförenlig med ett vetenskapligt förhållningssätt? Kan det någonsin vara förnuftigt att tro att något övernaturligt har skett? Detta är temat för den här artikeln.

Humes kritik mot mirakler

Filosofen David Hume (1711–1776) är känd för sin kritik mot mirakler. Han skriver bland annat att ”ett under är ett brott mot naturlagarna” och att dessa naturlagar ”bygger på en fast och oföränderlig erfarenhet”. Denna erfarenhet är därmed en ”likformig erfarenhet som talar mot alla under” och den är ”ett direkt och fullständigt bevis … mot varje underverk”. Hume går så långt att han menar att man aldrig någonsin bör tro på ett mirakel just eftersom det alltid är mer sannolikt att den person som berättar om ett mirakel antingen är förvirrad eller ljuger. Mirakler är alltid osannolikare än alla andra alternativa förklaringar. Därför bör man aldrig tro ett att ett mirakel har skett.[1] Men är detta verkligen ett vettigt resonemang?

Mirakler och naturlagar

Är mirakler ett ”brott” mot naturlagarna? Tänk dig att du håller en bok i handen. ”Bryter” du då tyngdlagen? Nej, du tillför en tillräckligt stark motkraft till tyngdlagen så att boken ”svävar” i luften. Du kan alltså ändra på saker i naturen utan att på något sätt bryta mot några naturlagar. Om Gud finns så borde även Gud kunna agera utifrån dessa premisser. Om Gud övernaturligt tillför en motkraft så att boken svävar i luften beror inte detta på att Gud har omintetgjort tyngdlagen, utan på att han tillfört en tillräcklig motkraft – precis som du gör med din arm och hand när du håller i boken. För att tro på mirakler behöver man därför inte tro att några naturlagar ”bryts” eller omintetgörs. Faktum är att miraklet tycks förutsätta att naturlagarna fortsätter att gälla eftersom ett fullständigt brott mot tyngdlagen skulle få alla möjliga saker att börja sväva.

Mirakler och likformig erfarenhet

Genom att tala om en ”likformig erfarenhet” har Hume gjort sig skyldig till det misstag som kallas för att ”förutsätta vad som ska bevisas”. Om mirakler verkligen har skett är ju mänsklig erfarenhet inte likformig på detta sätt. Hume argumenterar mot mirakler genom att förutsätta att några mirakler aldrig har skett. Men det är att utgå från det som han försöker bevisa, vilket är en sorts cirkelargument. Detta blir tydligt i ett annat citat från Hume:

”Men det är ett under om en död människa återvänder till livet, eftersom något sådant aldrig har observerats under någon tidsålder i något land.”

Här utgår Hume från att ”något sådant aldrig har observerats”. Han utgår alltså ifrån att mirakler aldrig någonsin skett, och med detta som utgångspunkt argumenterar han för att det därför inte kan ske några mirakler nu eller i framtiden. Men här gör Hume faktiskt ett dubbelfel. Om slutsatsen är att ”X är omöjligt” och argumentet är att ”X är omöjligt” har man inte formulerat något verkligt argument. I stället har man upprepat sin tidigare utgångspunkt. Detta är att förutsätta vad som ska bevisas, vilket gör argumentet ogiltigt.

Men Hume gör sig även skyldig till ännu ett felslut. Han säger något än mer radikalt, nämligen: ”eftersom inga mirakler har skett så kan inga mirakler ske nu eller i framtiden.” Men detta följer knappast. Paradoxalt nog är Hume känd för en hyper-skeptisk attityd angående just denna typ av slutsatser. Han hävdar nämligen att man aldrig kan dra en giltig slutsats om framtiden enbart på grund av vad man observerat i dåtiden. Detta är Humes kända kritik mot induktionen (dvs slutsatser om framtiden som bygger på dåtiden). Filosofen Immanuel Kant insåg att Humes kritik mot induktionen hotade att undergräva all vetenskap, eftersom vetenskapen bygger på att vi kan dra slutsatser om nuet och framtiden utifrån vad vi vet om dåtiden. Men när det gäller mirakler verkar Hume ha lagt undan sitt kritiska tänkande mot induktionen och menar därför att dåtidens påstådda frånvaro av mirakler gör att vi aldrig har rätt att tro att mirakler kan ske i nutiden eller framtiden. Men bara för att något aldrig har skett betyder det ju inte att det inte kan ske. Innan Neil Armstrong tog sitt första steg på månen hade ingen människa varit på månen, men tusentals år av mänsklig frånvaro på månen omöjliggjorde ändå inte Armstrongs närvaro på månen. Nya saker kan ske – och om mirakler är logiskt möjliga så kan dåtiden aldrig avgöra frågan.

Är mirakler alltid osannolikare än varje möjlig förklaring?

Hume skulle i princip kunna godta kritiken ovan men ändå hävda att ”även om mirakler i princip är möjliga så är de alltid så osannolika att vi aldrig bör tro på dem”. Vad kan vi säga om detta?

Ingen bör förneka att mirakler är osannolika. Ett mirakel tillhör inte det naturliga och vanliga händelseförloppet. Men därav följer knappast att man aldrig bör tro på dem. Filosofen John Earman – som inte är gudstroende eller kristen – har i detalj analyserat Humes argumentation mot mirakler. Earmans bok heter ”Humes abject failure” (Humes föraktliga/usla argument) och han visar hur Hume gör ett grundläggande misstag i sannolikhetslära.[2] När man ska avgöra sannolikheten hos en påstådd händelse (som vi kan kalla H) måste man ta hänsyn till två faktorer:

  • Hur pass sannolik/osannolik är H givet vår bakgrundskunskap?
  • Hur pass sannolikt/osannolikt är det att vi skulle ha bevis för H (exempelvis flera oberoende vittnen) om H inteskett?

Det är dessa två sannolikheter/osannolikheter som måste vägas mot varandra för att avgöra om något bör betraktas som tillräckligt sannolikt för att tros på.  Earman kritiserar Hume för att endast utgå ifrån punkt (1) och helt ignorerar punkt (2).

Låt oss ta ett exempel. En person har en allvarlig sjukdom och får förbön i Jesu namn. Efter några minuter upplever personen en ”kraft” som gör något i hennes kropp. Personen upplever sig som frisk efter detta, vilket också bekräftas av ett läkarbesök inte långt därefter. Hur bör vi betrakta ett sådant exempel utifrån sannolikhetssynpunkt?

Den första fråga som måste ställas är förstås om det ens existerar människor som säger sig ha upplevt något sådant. Svaret på denna fråga är utan tvekan ”ja”. Även om det finns fler som har bett till Gud och inte upplevt något bönesvar, så finns det en hel del personer som påstår sig ha upplevt att deras sjukdom försvann på grund av förbön.[3]

Sådana personer finns. Men enligt David Hume är det alltså alltid sannolikare att de ljuger eller misstar sig. Men då måste vi titta närmare på själva bevismaterialet. Vi måste ställa frågor som: Vilken sjukdom hade personen? Hur säker var diagnosen? Är det en sjukdom som kan försvinna av sig själv? Och i så fall hur pass snabbt skulle ett naturligt tillfrisknande ske?

Vi måste också ställa frågor om den person som säger sig blivit helad samt om andra eventuella vittnen. Är dessa personer allmänt trovärdiga? Har de motiv att ljuga? Kan de ens ljuga om det saken gäller? En mycket sjuk person kan knappast trovärdigt förneka att hon är sjuk. Om man är sjuk eller frisk kan undersökas med objektiva kriterier. Vidare: Vad säger oberoende vittnen, till exempel de som var med vid förbönstillfället? Kan de vittna om att något extraordinärt hände när personen fick förbön? Vad säger läkarna om sannolikheten i det som har skett?

När vi har ställt alla dessa och liknande frågor bör vi inse att det är logiskt möjligt att vi har en situation där (1) helandet är initialt osannolikt, men där (2) vi har bevis för att ett helande skett och där det vore ännu mer osannolikt att dessa bevis skulle existera om ett helande inte hade skett.

I motsats till vad Hume hävdar verkar det inte finnas något som utesluter att en sådan situation är möjlig. Vi måste förstås fråga oss om det verkligen finns några sådana situationer. Detta måste undersökas från fall till fall. Men att som Hume utesluta möjligheten till mirakler redan i utgångsläget är inte någon rimlig position. Hume – som är känd för att vara en filosof som sätter den mänskliga erfarenheten som enda grund för kunskap – blir här en filosof som helt förnekar möjligheten att låta erfarenheten tala för sig själv. Om erfarenheten är av fel slag avfärdas den innan bevisen ens har studerats och vägts. Det är en oförnuftig hållning från någon som säger sig sätta erfarenheten i högsätet.

Mirakler och Gud

Enda sättet att helt utesluta möjligheten till mirakler är om vi slutgiltigt och logiskt kan bevisa att Gud inte existerar. Med ett sådant bevis betyder det att den initiala sannolikheten alltid är noll procent. Men något sådant bevis existerar inte. Det betyder att vi logiskt och principiellt inte kan utesluta möjligheten att mirakler kan ske. Och då är det principiellt möjligt att bevisen kan övertrumfa den låga sannolikheten, och att vi kan vara berättigade i att tro att ett mirakel ägt rum.

Bilden kan enkelt sammanfattas på följande sätt: frågan om mirakler hänger på frågan om Guds existens. Om Gud finns så är mirakler möjliga. Ingen och inget kan hindra Gud från att ingripa i sin egen skapelse. Om Gud inte finns kan å andra sidan inga mirakler ske. Alla märkliga händelser blir då mycket ovanliga men rent naturliga händelser. Då finns det ju ingen övernaturlig verklighet och följaktligen inte heller några mirakler. Men eftersom Guds icke-existens inte kan bevisas kan möjligheten till mirakler inte heller uteslutas.

Observera för det första att detta inte innebär att en händelse som verkligen ser ut som ett mirakel kan bevisa att Gud finns. Det är för det mesta logiskt möjligt att till synes helt övernaturliga händelser trots allt har en naturlig men hittills helt okänd orsak. Men en sådan händelse ökar sannolikheten för Guds existens och kan göra det rimligt att tro på Guds existens.

Observera för det andra att detta inte är ett argument för att mirakler verkligen har skett. Det är endast ett argument för att mirakler inte kan uteslutas rent logiskt (såvida man inte förutsätter vad som ska bevisas). Detta räcker för att en tro på vetenskapen inte kan tillåtas utesluta en tro på mirakler.

Vi måste alltså hålla två saker i huvudet samtidigt. Vi bör erkänna att ett påstått och till synes verkligt mirakel inte är ett tvingande argument för Guds existens. Det kan i princip ha varit några hittills okända utomjordingar som åstadkom händelsen med en övermänsklig teknologi, eller någon liknande osannolik men logiskt möjlig förklaring. Samtidigt bör vi erkänna den logiska möjligheten att mirakler kan ske, eftersom Guds existens inte slutgiltigt har motbevisats.

Avslutning

Vetenskapen handlar om att kartlägga naturens normala och vanliga orsak-och-verkan-relationer. Men en sådan kartläggning säger ingenting om möjligheten (eller omöjligheten) för en Skapare att gripa in i naturens system och orsaka nya händelser som inte kan förklaras utifrån naturen själv. Till mirakel-förnekarens fördel måste det erkännas att vi inte har någon uttömmande kunskap om naturen, vilket betyder det att vi måste hålla möjligheten öppen att sådant som vid första anblicken tycks vara mirakler kan vara naturliga (men mycket märkliga och osannolika) händelser. Detta innebär att den gudstroende måste vara mycket noggrann när man hävdar att ett mirakel har skett. Det krävs en stark bevisning och en försiktig och sunt skeptisk hållning är på sin plats.

Samtidigt bör vi erkänna att det inte finns någon grundläggande konflikt mellan vetenskap och tro på mirakler. Min kunskap om en bilmotor säger inget om vad en för mig okänd mekaniker eventuellt kan göra (eller har gjort) med bilmotorn. Lika lite kan min kunskap om naturen säga något om vad en eventuell Skapare av naturen behagar göra (eller inte göra) med naturen. Men ju mer kunskap jag har om vad naturen kan göra, desto större blir sannolikheten för ett mirakel när en händelse helt saknar naturliga förklaringar och där en religiös förklaring finns till hands.

Med andra ord: Mirakler kan inte uteslutas men bör inte heller tros på lättvindigt. Och i vilket fall finns det ingen logiskt motsättning mellan tron på vetenskap och tron på att mirakler har skett eller kan ske.

Mats Selander

[1] David Hume, Om religion – Religionsfilosofiska skrifter i urval. Övers Joachim Retzlaff och Jan Landgren (Nora: Nya Doxa 1992), sid 185–186. Ursprungligen från An Enquiry concerning Human Understanding, section X, Of Miracles.

[2] Se vidare John Earman, Hume’s Abject Failure: The Argument Against Miracles (Oxford: Oxford University Press 2000).

[3] Se till exempel Micael Grenholm bok Dokumenterade mirakler: Vetenskap, helande och Guds existens (Sjöbergs förlag 2019).