Tro och vetande:

Vad har Gud med vetenskapen att göra?

Kanske att frågan upplevs som konstig. Vetenskap är en mänsklig aktivitet. Fotbollsspelande är en annan mänsklig aktivitet. Vad har Gud med fotboll att göra? Det spontana svaret är ”ingenting!” Så varför plocka ut en viss mänsklig aktivitet – fotbollsspelande eller...

Kan man tro för mycket på vetenskapen?

Att lyfta fram vetenskapen som den enda (eller överlägset bästa) formen av kunskap är en vanlig attityd i vår kultur. Här ska vi därför granska denna attityd och fråga oss om den är förnuftig. Men först ska vi ställa oss en annan fråga, bara för att få den ur vägen:...

Kristen tro och vetenskap – tre modeller

Även om vetenskapen så som vi känner den har en hel del kristna rötter – tillsammans med arvet från det antika Grekland – är det vetenskapliga tänkandet väletablerat även i sekulära miljöer. Hur bör man se på vetenskapen i förhållande till gudstro och religion idag? I...

Vetenskapen, Gud och mirakler

En vanlig uppfattning i dag är att en vetenskaplig hållning utesluter tron på mirakler. Man menar att mirakler bryter mot naturlagarna och att naturlagarna är fasta och bestämda. Om mirakler bryter mot naturlagar måste det därför innebära att mirakler är vetenskapligt...

En kritik av David Humes kritik av mirakler

Kristen tro säger att Gud har utfört mirakler, alltså direkta gudomliga handlingar som trotsar naturens vanliga orsak-och-verkan-relationer. Exempelvis säger Bibeln att Jesus övernaturligt helade människor från sjukdomar, att han gick på vattnet, att han gjorde vatten...

Relationen mellan filosofi, vetenskap och teologi

Thomas av Aquino använde begreppet scientia om alla mänskliga praktiker och traditioner vars syfte är att ge oss sann kunskap. Begreppet kommer av latinets scire, ett uttryck för vetande, som i sin tur troligen bygger på ett gammalt ord för urskiljning.

Allt sådant sökande efter kunskap betraktades som sammanhängande. Tanken var att sanning stödjer sanning, var vi än hittar den, men det här perspektivet på mänsklig kunskap som en komplex men sammanbunden helhet har i modern tid kommit att bytas ut mot en bild av våra kunskapstraditioner som splittrade, oberoende, och ibland i direkt konflikt med varandra.

Den här uppfattningen är missvisande. Som vi ska se i den här artikeln måste all mänsklig kunskap ha gemensamma grunder, och i stället för konflikt är det möjligt att uppnå en fruktbar balans och harmoni mellan olika kunskapstraditioner.

Grovt räknat kan vi, om vi räknar bort de rena hantverkskonsterna, dela in våra mänskliga praktiker för att söka och beskriva sanningen i tre huvudkategorier: filosofi, vetenskap och teologi.

Filosofin är den mest grundläggande av människans kunskapstraditioner. Den är helt enkelt den kritiska reflektionen över principer för vetande och sanning och deras följder.

Vetenskapen handlar sedan om att tillämpa de principer som filosofin klarlägger när vi systematiskt studerar och analyserar människan och naturen.

Teologin handlar dels om att tillämpa den filosofiska analysen på frågor som har med det gudomliga och de yttersta tingen att göra, dels (särskilt för kristna) om det kritiska förvaltandet av den uppenbarelse som förmedlats till oss genom skriften och traditionen. I det här kritiska förvaltandet har självklart också en förnuftig och filosofiskt sund vetenskap en självklar och välkommen plats.

Filosofi

Begreppet filosofi, vilket kommer av grekiskans filosofia, brukar i allmänhet översättas med ”kärlek till visheten”. Filosofin som kunskapstradition brukar delas in i tre delar som alla knyter an till varandra:

  • Kunskapsteorin, som också kallas epistemologi – dvs ”läran om sanning”. Kunskapsteorin handlar alltså om sanning, tro och vetande, och om hur kunskap kan vara möjlig.
  • Metafysiken eller ontologin, som handlar om vad det är för någonting som kan existera och hur det som existerar fungerar och hänger ihop på den principiella nivån. Metafysiken berör många grundläggande frågor, som till exemepel vad orsak och verkan är för någonting, vad förändring är eller hur kroppen och själen är förenade (och om de alls existerar).
  • Etiken, som handlar om vad som är rätt och fel, vad gott och ont egentligen är för någonting och om hur vi ska göra för att leva ett rättfärdigt liv.

Filosofin, i bred bemärkelse, handlar alltså om den grundläggande reflektionen över hur vi kan veta någonting, vad det är för någonting vi kan veta något om, och varför vi ska leva på ett visst sätt (och då inte minst varför vi ska söka kunskap).

Vetenskaperna är sedan specialiserade kunskapstraditioner som i praktiken använder filosofins svar på ovanstående frågor när de detaljstuderar världen omkring oss.

Vetenskap

Vetenskap är alltså inte någonting enhetligt, som i alla sammanhang följer en enda metod och alltid har samma principer. Det är mer korrekt att förstå vetenskapen som en familj av något olika, men inbördes sammankopplade, kunskapstraditioner som förenas av sitt sanningssökande, sitt fokus på den fysiska omgivningen eller på objektiva, mätbara fenomen samt av det kritiska förhållningssättet.

I det här arbetet är alla former av vetenskap beroende av filosofin. Inte på så sätt att filosofisk analys alltid är direkt inblandad i en vetenskaplig undersökning, utan i det att allt vetenskapligt arbete måste förutsätta antaganden av filosofisk karaktär. Att kunskapsteoretiska utgångspunkter är nödvändiga för vetenskaplig analys säger sig självt. All systematisk vetenskaplig metod bygger ju på principer för kunskapsinhämtning och bevisprövning. Men vetenskapen måste utöver det också förutsätta en mängd metafysiska grundantaganden, så som vad existens är, vad orsak och verkan är eller vad tid och förändring är för någonting. Inte minst måste man också förutsätta den kombinerade metafysiska och epistemologiska utgångspunkten att det mänskliga medvetandet faktiskt har tillgång till en begriplig omvärld som vetenskapen kan analysera.

Även den etiska dimensionen är nödvändig för vetenskapen, eftersom vetenskapen i sig själv inte kan ställa upp några målsättningar för sitt eget kunskapssökande. Det vill säga, naturvetenskapen kan analysera och beskriva materiens beståndsdelar, men den kan inte med hjälp av den här analysen ge några svar på varför det är värdefullt att faktiskt studera naturen. Svarar man då att det naturligtvis är önskvärt att vi ökar vår kunskap om vår naturliga omgivning eftersom det ger oss större möjligheter att lösa de problem samhället står inför och kan möta i framtiden, har man därigenom antagit just en etisk ståndpunkt: att det är någonting gott att lösa våra samhällsproblem. Men detta är förstås en moralisk fråga och inte en vetenskaplig.

Allt det här kanske kan verka självklart, men det är en alltmer utbredd uppfattning i vår tid att vetenskapen är något både enhetligt och självständigt, som på egen hand kan garantera säker kunskap i precis alla viktiga frågor.

Den uppfattningen kan i själva verket skada vetenskapen, och det främst på två olika sätt: Den kan leda till att man felaktigt antar bristfälliga filosofiska ståndpunkter som säker kunskap, som kanske presenterats som vetenskapliga trots att vetenskapernas metoder över huvud taget inte kan pröva dem. Den kan också undergräva vetenskapernas trovärdighet ifall de missbrukas för att marknadsföra filosofiska och ideologiska ståndpunkter som ligger utanför vad de faktiskt kan analysera.

Om man på så sätt utnyttjar vetenskapens prestige för att skapa falsk trovärdighet åt, och sprida påståenden om, sådant som ligger utanför dess område och som den själv inte kan pröva, har man gjort vetenskapen till ett osjälvständigt propagandaverktyg. Detta gäller såväl metafysiska frågor som den materialistiska verklighetsuppfattningens sanningsenlighet som tron på livet efter detta.

Vetenskapen kan och bör stå helt på egna ben inom sina egna områden. Den behöver ingen hjälp av ideologier, politik eller livsåskådningar – men den är en kunskapstradition bland flera andra och har ett avgränsat kompetensområde, även om den förstås har ett ömsesidigt utbyte med andra kunskapstraditioner.

Religion och teologi

Eftersom teologi huvudsakligen är den kritiska reflektionen över religionen, måste vi först titta närmare på exakt vad religion är för någonting.

Religionsbegreppet är till att börja med omtvistat. En ifrågasatt ordförklaring som man ibland hör talas om kopplar begreppet ”religion” till ett latinskt uttryck för någonting som binder ihop eller håller samman. Den tolkningen, även om den skulle vara felaktig, illustrerar på ett tydligt sätt det som historiskt sett varit en av religionens huvudsakliga funktioner i samhället.

Religion i allmänhet kan bäst förstås som en sammanhängande livsåskådning, ofta rituellt uttryckt, som fyller en social funktion, är värde- och meningsbärande, och som spelar en identitetsskapande roll för en grupp människor.

Det finns allså en rätt stor vaghet i fråga om vad religion egentligen är för någonting och vad som kan kategoriseras som en religion eller ett religiöst uttryck. I den här breda definitionen av religion är dess sammanhållande funktion och livsåskådningsinnehållet de centrala delarna, och det gör att ganska mycket av våra mänskliga kulturuttryck i princip kan platsa som exempel på religion.

Men redan på den här nivån ser vi en direkt koppling till en av de övriga två kunskapstraditionerna vi har diskuterat i kapitlet, nämligen filosofin.

En livsåskådning är nämligen en uppsättning föreställningar om hur verkligheten ser ut, om moralen, om meningen med livet och om ens egen plats i tillvaron. Den är alltså nära sammankopplad med filosofins tre huvudsakliga ämnesområden – alltså metafysiken, etiken och kunskapsteorin.

Religionen tillför dock någonting utöver den här allmänna beskrivning av världen, oss själva och vad som är värdefullt. Den riktar oss mot det heliga, mot det som människor anser är mest värdefullt och som står för den yttersta meningen i tillvaron. Religionen är i sin bredaste bemärkelse det som händer när människor tillsammans med varandra lever ut, gestaltar, reflekterar över, och ritualiserar den här yttersta meningen, och binder ihop den med vår mer generella syn på tillvaron och oss själva.

För oss kristna är religionen först och främst de troendes gemenskap med Gud. Den kristna tron passar därför in på den breda definition av religion som beskrivs ovan, men tillför sin speciella egenart som sammanfattas i den apostoliska trosbekännelsen.

Teologi

Teologi, av ”läran om Gud”, är helt enkelt den kritiska reflektionen angående de filosofiska frågor som har med religionen att göra, samt det rationella förvaltandet av en specifik religiös traditions idéinnehåll. Teologin berör såväl religionen som vetenskapen och filosofin, och rymmer därför en hel del olika inriktningar och forskningsfält. Kristen teologi innehåller till exempel –förutom reflektionen omkring grundläggande filosofiska frågor och det kritiska förvaltandet av den kristna läran – tolknings- och textvetenskaperna, kyrko- och religionshistoria, studiet av kontemplation och mystik, liturgi, homiletik eller predikokonst och till och med musikteori.

Teologin är alltså inom kristendomen och de övriga abrahamitiska traditionerna den kunskapstradition som rationellt förankrar religionens livsåskådningsmässiga grundstenar. Teologin använder sig av filosofisk och vetenskaplig analys för att klargöra och utveckla de goda skäl som stödjer religionens grundläggande trossatser, så att vi kan vara rationella i vårt omfamnande av tron, så att vi kan ha starka bevis för de sanningar om Gud som har uppenbarats för oss och så att vi kan ha säker kunskap om hur vi bör leva.

Religion och vetenskap

Med tanke på allt det ovanstående är inte religionen eller teologin i någon principiell konflikt med vetenskapen.

Enskilda former av religion, religiösa fenomen eller uttryck, kan däremot vara det, och huvudsakligen på två typer av sätt:

  1. Ifall religionen tar ställning mot den filosofiska bas som är nödvändig för att vetenskapen ska fungera

Detta skulle till exempel vara fallet om en religiös tradition hävdar att sanning inte existerar eller är helt och hållet subjektiv, eller ifall religionen omfattar tron på saker som är logiskt omöjliga.

  1. Ifall religionen utan goda skäl tar ställning mot etablerade empiriska data eller hypoteser som har starkt stöd

Ett exempel på det här skulle vara ifall en religiös grupp som en del i sin grundläggande världsbild utan goda skäl gör faktaanspråk som vi vet, eller har starka skäl att tro, är osanna, till exempel att jorden är platt eller att HIV-viruset inte finns på riktigt.

Kort sagt: ifall religionen (utan väldigt goda argument) gör faktaanspråk om sådant på vetenskapens område som ligger i strid med den etablerade vetenskapen, eller om sådant som strider mot den filosofi som vetenskapen måste bygga på, kan religionen vara i konflikt med vetenskapen.

Omvänt kan även representanter för vetenskapen ställa sig i konflikt med religionen, till exempel ifall man felaktigt påstår att Guds existens har motbevisats av de empiriska vetenskaperna (vilket är principiellt omöjligt eftersom detta är en fråga för metafysiken).

Kristen tro, och den kristna religionen i allmänhet, är inte i någon konflikt med vetenskapen. Tvärtom har kyrkans företrädare genom historien hållit fram vetenskapen som både nyttig och värdefull för människan, och ett uttryck för det sökande efter sanningen som är en av våra plikter. I mångt och mycket var det den judisk-kristna traditionens fasthållande vid att skapelsen är begriplig och rationellt strukturerad, och att studiet av den i någon mening kunde föra oss närmare Gud, som motiverade den moderna vetenskapens utveckling, som idéhistoriskt också bygger på en grund av den kristna kyrkans skolastiska naturfilosofi.

Ömsesidigt utbyte

Någonting som ofta glöms bort i den här diskussionen, är det ömsesidiga stöd som vetenskapen och religionen kan och bör ge varandra.

Det är ett historiskt faktum att de abrahamitiska religionernas sanningssökande och fasthållande vid att den av Gud skapade tillvaron är rationell och begriplig snarare än absurd, har sporrat vetenskapernas utveckling. Det är också givet att vetenskapen förutsätter en rad filosofiska principer och metafysiska utgångspunkter för att över huvud taget kunna fungera. De här utgångspunkterna får en särskilt stark förankring i och med den klassiska teismen, dvs. de abrahamitiska religionernas traditionella gudsuppfattning. Den klassiska teismen beskriver Gud som källan till all ordning, all struktur och alla orsakssamband i skapelsen, och ger dem en förklaring och en stabilitet som inget annat perspektiv kan erbjuda.

Teismen i allmänhet ger oss även ett slutgiltigt svar på hur vi kan lita på den information som våra sinnen och verktyg förmedlar om vår omvärld, i och med att vi har skapats av en god Gud med syftet att vi ska lära känna det sanna, det sköna och det goda – och ytterst Gud själv, som är fullkomlighet.

Religionen kan därmed också ge oss en orsak att sträva efter att göra det rätta och söka sanningen, som vetenskapen inte kan tillhandahålla på egen hand. Klassisk teism förankrar all moral i Gud som har skapat människan med syftet att hon ska leva ett rättfärdigt liv och till sist lära känna det fullkomligt goda i Honom. I och med detta ger religionen oss ett slutgiltigt skäl för att eftersträva allting gott i skapelsen som är återspeglingar av Gud själv, det godas och all helighets källa. Här får vetenskapens arbete ett tydligt stöd av religionen, oavsett om det handlar om att söka sanningen i största allmänhet, om att skapa metoder för att förbättra människors liv genom att planera och ordna samhället, eller om att hjälpa de sjuka eller mätta de hungrande.

Sammanfattning

Ju mer vi söker sanningen i allmänhet, desto närmare kommer vi Gud själv, som är sanningen i synnerhet. Vetenskapen och religionen är därför av princip alltid förenliga, och alla de mänskliga kunskapstraditionerna deltar i grund och botten i samma goda arbete, även om missförstånd och andra felaktigheter i praktiken kan skapa stora sprickor emellan dem.

Johan Eddebo