Kan man tro för mycket på vetenskapen?

Att lyfta fram vetenskapen som den enda (eller överlägset bästa) formen av kunskap är en vanlig attityd i vår kultur. Här ska vi därför granska denna attityd och fråga oss om den är förnuftig.

Men först ska vi ställa oss en annan fråga, bara för att få den ur vägen: Kan man tro för mycket på religion, och därmed för lite på vetenskap? Jag tror det är ganska okontroversiellt att svara ja på den frågan. Religion och religiösa övertygelser kan – precis som alla djupt personliga övertygelser – få en människa att blunda för vetenskapliga fakta. (Med ”vetenskapliga fakta” menar jag sådant som är empiriskt tillgängligt på ett sätt som inte ger utrymme för tolkningar, som exempelvis att hjärtats huvudfunktion är att pumpa blod eller att jorden är klotrund eller att det funnits dinosaurier). När exempelvis Galileo såg i sitt teleskop att månens kratrar inte var perfekt cirkelrunda eller att Jupiter hade månar så fanns det kyrkliga representanter som inte vill titta i hans teleskop. Ett annat exempel är den extremt udda rörelse av religiösa som förnekar både jordens rundhet och att jorden snurrar kring solen. Även för de flesta religiösa är det därför uppenbart att det är möjligt att ”tro för mycket” på sin religion.

Kan man tro bara på vetenskapen?

Samtidigt verkar det intressant nog finnas gott om människor som anser att man inte kan tro för mycket på vetenskapen. Exempelvis kanske man säger att ”jag tror bara på vetenskapen”. Dock är det ganska enkelt att visa hur svårt det är att bokstavligt tro på ett sådant påstående. Detta illustreras genom några enkla motfrågor:

• Tror du att universum är ordnat och därmed vetenskapligt tillgängligt? (För att tro på vetenskapen måste du svara ja. Samtidigt finns det inget vetenskapligt bevis för att hela universum är ordnat på ett sådant sätt att det är vetenskapligt tillgängligt. Detta är något som vetenskapen inte kan bevisa, men som vetenskapen måste utgå ifrån – en vetenskapligt icke-bevisad ”tro”, skulle man kunna säga.)
• Tror du att det är fel att tortera spädbarn för skoj skull? (Detta är ett moraliskt påstående om vad man bör eller inte bör göra, vilket innebär att påståendet hamnar utanför det vetenskapligt tillgängliga. Om du tror på ett moraliskt påstående – till exempel att tortyr av spädbarn är fel – har du bevisat att du inte tror bara på vetenskapen. Förmodligen har du i stället en uppsjö av moraliska övertygelser.)
• Tror du att man bör ”bara tro på vetenskapen”? (Anser du att andra, likt dig själv, bör inta denna hållning? I så fall tror du på ett normativt påstående som inte är en del av vetenskapen. Att tro något om vad folk bör tro är inte en del av vetenskapen utan en del av filosofin.)

Två snarlika exempel på populära övertygelser är att ”jag tror bara på det vetenskapligt bevisade” eller ”alla människor borde bara tro på det vetenskapligt bevisade”. Även här kan vi enkelt inse att det inte går att logiskt styrka detta om man ska tolka dem bokstavligt:

• Är det vetenskapligt bevisat att du endast tror på det vetenskapligt bevisade? (Det kanske visar sig att du har omedvetna trosföreställningar som är icke-vetenskapliga. Har någon forskare undersökt dig och lyckats bevisa att du endast tror på det vetenskapligt bevisade? Tror inte det.)
• Är det vetenskapligt bevisat att ”alla människor borde tro enbart på det vetenskapligt bevisade?” (Knappast! Det är till och med svårt att se hur ett sådant bevis skulle kunna se ut. Hur skulle man bete sig för att bevisa en sådan sak? Detta är ju ett normativt påstående om vad folk borde tro och ligger därmed utanför vetenskapen.)

Vad är felet med alla dessa påståenden? Felet ligger i det lilla ordet ”bara”. När man säger att man ”bara” ska tro en viss sak så säger man att det inte existerar något annat värt att tro på utanför den sfär man ”bara” ska tro på. Men det är svårt både i teorin och i praktiken att ”bara” tro på det som finns inom en viss sfär av mänskligt liv. Till och med vetenskapen själv tycks bygga på filosofiska (icke-vetenskapliga) övertygelser av typen:

• Universum uppvisar en ordnad struktur.
• Universum är begripligt för det mänskliga förnuftet.
• Det mänskliga förnuftet är i grunden tillförlitligt.
• Det matematiska språket kan beskriva företeelser i universum.

Övertygelser av detta slag ingår i startpunkten för det vetenskapliga tänkandet. Det är en del av vetenskapens filosofiska fundament, och utan filosofiska (icke-vetenskapliga) övertygelser skulle inte det vetenskapliga tänkandet ens komma igång.

En rimlig slutsats av detta filosofiska resonemang är därför att:

• ingen kan tro bara på vetenskap, och
• ingen bör tro bara på vetenskapen.

Bör man tro att vetenskapen är den överlägsna kunskapen?

Kanske någon invänder och säger att ”visst, man kan inte bara tro på vetenskapen, men man kan (och bör) tro att vetenskapen är den överlägset bästa och säkraste kunskapen”.

Vad kan man säga om en sådan hållning? Som kristen kan jag till stor del bejaka den. Nog är det ändå så att mycket i den fysiska världen är tillgänglig för oss på ett mer direkt och säkert sätt än många filosofiska och moraliska övertygelser är. Jag är exempelvis mer säker på att jorden är klotrund än jag är säker på att pacifism är fel. (Och gillar du inte exemplet kan du byta till ”pacifism är rätt” eller någon annan moralisk övertygelse som du är ganska, men kanske inte 100 procent, säker på).

Men hållningen att vetenskapen är överlägsen all annan kunskap har ändå minst två problem. Det första handlar om ordet ”vetenskap”. Vetenskap är nämligen inte någon enhetlig företeelse. Vissa vetenskapliga påståenden är bevisade bortom allt rimligt tvivel, medan andra kan beskrivas som våra bästa (nuvarande) teorier. Ytterligare andra är goda hypoteser eller välinformerade gissningar. För att något ska klassas som ”vetenskap” behöver det följaktligen inte vara vare sig bevisat eller säkert. Vetenskapen är en mångfacetterad företeelse som består av många olika metoder, och även motstridiga eller konkurrerande teorier. Tror man allt för naivt eller blint på ”vetenskapen” är risken därför stor att man blir för godtrogen inför vetenskapliga rön som i själva verket är långt ifrån säkra.

Det andra problemet handlar om den filosofiska grund varpå modernt naturvetenskapligt tänkande vilar. Vi har redan sett ett antal sådana ovan (i listan som börjar med ”Universum uppvisar en ordnad struktur”). Men om sådana filosofiska övertygelser inte är säkra utan något som man måste tro på, hur kan då det vetenskapliga tänkandet – som bygger på just sådana övertygelser – bli säkrare än sin egen grund? Den som tror på ”vetenskapen” tycks helt enkelt vara tvingad att tro på dess filosofiska grund. Och ett hus kan aldrig vara stabilare än sin grund och en kedja kan aldrig vara starkare än sin svagaste länk. Men i så fall verkar det faktiskt omöjligt att bevisa att vetenskapen är den bästa eller säkraste kunskapen. I så fall måste man nämligen inkludera de filosofiska övertygelser som vetenskapen vilar på, och hävda att även dessa ingår i den bästa och säkraste kunskapen. Men då består ”den överlägsna kunskapen” inte bara av vetenskapliga påståenden, utan också av filosofiska.

Men i det ögonblick som man gör detta har man faktiskt öppnat sig för det rationella och filosofiska samtalet om Guds existens! Säger man sig vara säker på att universum är ordnat och begripligt för det mänskliga förnuftet, undrar man ju genast hur någon kan vara säker på en sådan sak. Och här infinner sig ett antal frågor som på ett tydligt sätt vetter mot religion:

• Om universum är ordnat – varifrån kommer ordningen?
• Hur är det ens möjligt att det mänskliga förnuftet kan ”greppa” djupa och stora sanningar om naturen och universum, om förnuftet enbart har formats av evolutionära överlevnadsfaktorer?
• Om universum inte har sitt ursprung i en överjordisk rationalitet (Gud), varför uppvisar universum denna matematiska struktur? Hur kan något vara matematiskt utan en matematiker?

Sådana frågor – och religiösa svar – infinner sig naturligt när man förstår mer av vetenskapens filosofiska grund. Men då blir det märkligt, ja faktiskt helt godtyckligt, att beskriva vetenskapen som om den var ”överlägsen” den filosofi som grundlagt den. Vi borde väl snarare fråga oss: Om nu vetenskapen är en överlägsen kunskapsform, från vilken filosofi har den fått denna sin överlägsenhet? Och borde vi då inte betrakta denna filosofi som en överlägsen filosofi?

Nu råkar det vara ett historiskt faktum att denna filosofi är hämtad från religionen, och i synnerhet kristen tro. Något som du kan läsa mer om i andra artiklar på denna hemsida. Att beskriva vetenskapen som en överlägsen kunskapsform i motsats till allt vad religion och filosofi heter är följaktligen ett begripligt, men icke desto mindre ett stort, misstag.

Mats Selander