Tro och vetande:

Vad har Gud med vetenskapen att göra?

Kanske att frågan upplevs som konstig. Vetenskap är en mänsklig aktivitet. Fotbollsspelande är en annan mänsklig aktivitet. Vad har Gud med fotboll att göra? Det spontana svaret är ”ingenting!” Så varför plocka ut en viss mänsklig aktivitet – fotbollsspelande eller...

Kan man tro för mycket på vetenskapen?

Att lyfta fram vetenskapen som den enda (eller överlägset bästa) formen av kunskap är en vanlig attityd i vår kultur. Här ska vi därför granska denna attityd och fråga oss om den är förnuftig. Men först ska vi ställa oss en annan fråga, bara för att få den ur vägen:...

Relationen mellan filosofi, vetenskap och teologi

Thomas av Aquino använde begreppet scientia om alla mänskliga praktiker och traditioner vars syfte är att ge oss sann kunskap. Begreppet kommer av latinets scire, ett uttryck för vetande, som i sin tur troligen bygger på ett gammalt ord för urskiljning. Allt sådant...

Vetenskapen, Gud och mirakler

En vanlig uppfattning i dag är att en vetenskaplig hållning utesluter tron på mirakler. Man menar att mirakler bryter mot naturlagarna och att naturlagarna är fasta och bestämda. Om mirakler bryter mot naturlagar måste det därför innebära att mirakler är vetenskapligt...

En kritik av David Humes kritik av mirakler

Kristen tro säger att Gud har utfört mirakler, alltså direkta gudomliga handlingar som trotsar naturens vanliga orsak-och-verkan-relationer. Exempelvis säger Bibeln att Jesus övernaturligt helade människor från sjukdomar, att han gick på vattnet, att han gjorde vatten...

Kristen tro och vetenskap – tre modeller

Även om vetenskapen så som vi känner den har en hel del kristna rötter – tillsammans med arvet från det antika Grekland – är det vetenskapliga tänkandet väletablerat även i sekulära miljöer. Hur bör man se på vetenskapen i förhållande till gudstro och religion idag? I det följande vill vi beskriva tre olika modeller för relationen mellan kristen tro och modern vetenskap. De kan kärnfullt sammanfattas med tre olika ord: konflikt, komplement eller kongruens.

  1. Konfliktmodellen

En vanlig uppfattning i dag är att kristen tro befinner sig i djupgående och ihållande konflikt med vetenskapen. Richard Dawkins ger uttryck för denna hållning när han skriver:

”Historiskt sett aspirerade religionen på att förklara vår egen existens och beskaffenheten hos det universum som vi befinner oss i. I denna funktion har den nu helt förts åt sidan av vetenskapen…”[1]

En liknande hållning ger Peter Atkins, pensionerad professor i kemi vid universitetet i Oxford, uttryck för:

”Mänskligheten borde förlika sig med tanken att vetenskapen har undanröjt varje skäl att tro på en kosmisk mening och att varje kvarleva av mening enbart inspireras av känslor.”[2]

Enligt Dawkins och Atkins har vetenskapen ersatt religionens förklaringskraft, och dessutom tagit bort all grund för tron på en kosmisk mening. Utan kosmisk mening har religionen ingen grund, och vetenskap och religion är därför motsatta och ömsesidigt uteslutande företeelser.

Det finns dock flera starka argument mot Dawkins och Atkins synsätt. Låt oss kortfattat ta upp två av invändningarna.

Vetenskap och religion svarar ofta på olika frågor

Vetenskap handlar i hög grad om hur naturen fungerar. Vetenskapen utgår ifrån att naturen finns där och är begriplig för oss människor. Om vi liknar naturen vid en bilmotor handlar alltså vetenskapen om att beskriva motorns alla delar och förklara hur de samverkar för att motorn ska fungera. Religionen, å andra sidan, handlar i hög grad om de bakomliggande frågorna: Varför finns det ens en natur (bilmotor)? Varför fungerar den? Har den något syfte? Finns det en skapare av naturen (bilmotorn) och vad får i så fall det för konsekvenser för vår roll som människor?

Observera att den som vet exakt hur en bilmotor fungerar ändå inte kan dra några starka slutsatser om hur bilmotorn kommit till eller vem som gjort den. Man kan ha uttömmande kunskap om hur den första Ford-bilen fungerar, men ingen sådan kunskap kan användas för att säkerställa eller ifrågasätta att det var Henry Ford som byggde den första Ford-bilen år 1896. Kunskap om Ford-bilens delar och funktioner är av ett annat slag än biografisk och historisk kunskap om Henry Ford och hans ingenjörskonst.

En viss överlappning finns visserligen. Den som studerar en Ford-motor kan dra slutsatsen att den med stor sannolikhet har skapats av en intelligent ingenjör. Viss kunskap om Mr Ford kan alltså utläsas ur kunskap om själva bilen. Men det finns oerhört mycket kunskap om Mr Ford och Ford-bilens tillkomst som vi aldrig kommer att kunna upptäcka genom att studera Ford-bilens delar och funktion. Det rör sig om två olika nivåer av kunskap, som handlar om väldigt olika saker – och som definitivt inte utesluter varandra.

Exakt detta förhållande gäller mellan vetenskap och religion. Viss överlappning kan finnas, men i huvudsak handlar religion och vetenskap om olika saker. Därför är det orimligt att som Dawkins och Atkins påstå att vetenskapen har ersatt religionens förklaringskraft eller att vetenskapen har bevisat att det inte finns någon kosmisk mening. Det vore som att påstå att ”nu vet vi exakt hur Ford-motorn fungerar så därför vet vi att det aldrig funnits någon Mr Ford och att det inte heller funnits något syfte med att det finns bilar”. En sådan slutsats är lika absurd vare sig den handlar om Ford-bilar eller själva universum.

Vetenskapen själv bygger på ovetenskapliga (teologiska) övertygelser

Den moderna naturvetenskapen bygger på flera filosofiska (och i den meningen ovetenskapliga) övertygelser som rent historiskt kommer ur den kristna tron. Exempelvis utgår naturvetenskapen ifrån att det finns en begriplig ordning i naturen och att denna ordning inte bara gäller det vi kan se med blotta ögat utan också sådant som är allt för litet eller allt för stort för att kunna iakttas av oss människor. Historiskt är det tron att en god och förnuftig Skapare har skapat naturen ur intet som har fött den vetenskapliga förväntan att varje ”lager” i naturen är förnuftigt format och i prinicp tillgängligt för människans förnuft (eftersom hon är skapad till Guds avbild). Medeltida kristen teologi ligger därmed inbakad i den moderna vetenskapens rötter och utgångspunkter.

Men då måste det ju också vara fullkomligt orimligt att hävda att modern vetenskap befinner sig i en djup och inneboende konflikt med kristen tro. Kristna övertygelser är nedlagda i det vetenskapliga tänkandets fundament, och det är osannolikt att fundamentet befinner sig i principiell konflikt med det som byggts på fundamentet! Eller för att använda en illustration som Peter Atkins själv använt:

”Vetenskapen … uppstod visserligen ur religionen. Men i och med att vetenskapen lämnade sin puppa och utvecklades till vår moderna fjäril tog den över alltsammans.”[3]

Atkins erkänner som synes att vetenskapens fjäril kommer från en religiös puppa, men hävdar samtidigt att den har flugit iväg långt bort från sitt ursprung och tagit över alltsammans. Med ”tagit över” menar Atkins rimligen att den vetenskapliga fjärilen helt har ersatt den religiösa puppan. Puppan behövs inte mer. Den är överspelad och därmed ute ur bilden. Men religion är uppenbarligen inte ute ur bilden. Religion svarar fortfarande på frågor som vetenskapen vare sig ställer eller svarar på.

Dessutom är det märkligt att likt Atkins sätta ”puppan” i konflikt med ”fjärilen”. En puppa är inget annat än en outvecklad fjäril och fjärilen är en utvecklad puppa. Ingen skulle hävda att en puppa är exakt samma sak som en fjäril, men det är orimligt att sätta dem i ett så starkt konfliktförhållande som konfliktmodellen gör i fråga om tro och vetenskap. I grunden är de ju av samma natur! Utifrån det kan man hävda att vetenskap och kristen tro på sina respektive sätt är sysselsatta med att ge en förnuftig och sann bild av verkligheten. Där överlappar och kompletterar de varandra.

I själva verket är liknelsen med puppan och fjärilen direkt missledande, eftersom puppan (religionen) fortfarande finns kvar och svarar på frågor som vetenskapen (fjärilen) inte kommer åt. Men inte nog med att Atkins liknelse misslyckas med att illustrera det han vill påvisa, vetenskapshistorien kan gång på gång visa på en grundläggande harmoni mellan kristen tro och modern vetenskap, både filosofiskt och historiskt. Detta kan du läsa om på andra delar av den här hemsidan.

  1. Komplementmodellen

Det finns olika sätt att beskriva komplementmodellen. För många som förkastar konfliktmodellen är det naturligt att låta vetenskap och tro komplettera varandra. Men den komplementmodell som vi ska stanna upp inför här drar saken till sin spets. En sådan långt gången komplementmodell säger nämligen att vetenskap och tro står så långt ifrån varandra att en konflikt inte ens är principiellt möjlig.

En som har förespråkat en sådan renodlad modell var evolutionsbiologen och fossilforskaren Stephen Jay Gould (1941-2002) som förordade den så kallade NOMA-modellen.[4] NOMA står för Non Overlapping MAgesteria (ungefär icke-överlappande befogenhetsområden) och menar att vetenskapens legitima sfär är fakta och kunskap medan religionens sfär är mening och värde. Enligt NOMA bör alltså vetenskapen inte uttala sig i menings- och värdefrågor, samtidigt som religionen inte bör uttala sig i fakta- och kunskapsfrågor. Vetenskap och religion kompletterar varandra genom att befinna sig i helt och hållet skilda sfärer. Men är detta en rimlig modell?

NOMA är konfliktmodellen ”under cover”

Ett stort problem med NOMA är att den inte behandlar religioner så som de faktiskt är. I stor sett varje religion i världen uttalar sig nämligen om hur tillvaron är beskaffad. Alla religioner gör anspråk på att komma med fakta om verkligheten. Exempelvis hävdar kristen tro att Gud har skapat universum. Exakt när och hur är svårare att ge svar på, men att Gud har skapat universum är ett omistligt och grundläggande sanningsanspråk som stora delar av den kristna tron vilar på. Detsamma gäller påståendet att Jesu döda kropp började leva två dagar efter att Jesus dödats. Vare sig man tror att det är sant eller inte gör alltså kristen tro anspråk på att tala sanningar som avser det som sker i den fysiska världen.

Kristen tro rör sig således på den planhalva som NOMA har reseverat för vetenskapen, och enligt Gould ska ingen religion tillåtas att göra sådana anspråk. Men då har man faktiskt dragit gränsen mellan vetenskap och tro på ett sådant sätt att man amputerar religionen! Det kan liknas vid en inlåsning av religionen. Och varför skulle inte religionen få göra fakta- och kunskapsanspråk? Om jag tillåter mig att gissa vad Gould skulle svara på den frågan är det rimligen att ”då skulle ju vetenskap och religion hamna i konflikt”. Men då är NOMA inget annat än konfliktmodellen ”under cover”. Det är en modell som blivit anpassad efter övertygelsen att religioner skulle hamna i konflikt med vetenskapen om religionerna tilläts vara sig själva. Därför måste religionerna amputeras och upphöra med fakta- och kunskapsanspråk. Och det är ju detsamma som att först utropa vetenskapen som segrare i konflikten och därefter sätta religionen i en bur – en bur som har formats just av den överlägsenhet som vetenskapen anses ha (och som konfliktmodellen bygger på).

Bildligt talat kan därför NOMA beskrivas som modellen efter att konflikten (kriget) har vunnits och vetenskapen står som segrare, medan religionen har blivit en stympad krigsfånge. NOMA ger ett intryck av att stå för ”fred” mellan vetenskap och religion, men priset för detta är religionens frihet att vara som den är. Om religionerna skulle anpassa sig till NOMA skulle de helt enkelt omformas till oigenkännlighet – och det är inte ett sant komplementperspektiv. Om två parter ska komplettera varandra kan den ena parten inte systematiskt förtrycka eller förminska den andra. Det är en dålig och orättvis ”fred”.

  1. Kongruensmodellen

Ordet ”kongruera” betyder ”sammanfalla, sammanstämma eller harmoniera”. Kongruens fångar bättre det som kan uppfattas som attraktivt med komplementperspektivet. Att religion och vetenskap i huvudsak svarar på olika frågor är något som även kongruensmodellen bejakar. Men i denna modell söker man en helhetsbild, där religion och vetenskap får tillåtelse att komplettera varandra utan att låsa in varandra i burar. Detta gäller även vetenskapens och religionens respektive förklaringsförmåga.

En enkel bild kan illustrera detta. Om vi ställer frågan ”varför kokar vattnet?” kan vi ge en vetenskaplig förklaring som beskriver hur energi får vattenmolekylerna att skaka och till sist bli till ånga. Men vi kan också ge en personlig – och kompletterande – förklaring: Vattnet kokar därför att mormor vill ha te. Den vetenskapliga förklaringen har sin giltighet inom sitt eget område – men det har även den personliga förklaringen. Och ingen av dessa förklaringar kan ersätta den andra.

Men kongruensmodellen tillåter också möjligheten till spänningar och konflikter mellan vetenskap och religion. Religion kan ibland göra anspråk på att tala sant om naturen eller den empiriskt tillgängliga verkligheten, som exempelvis att Gud har skapat universum eller att mirakler kan ske. Ett intressant exempel på det sistnämnda är den så kallade svepeduken i Turin, som traditionellt har ansetts vara den duk i vilken Jesu döda kropp blev lindad vid hans begravning. Duken har en märklig bild av en korsfäst man inbränd i ytskiktet, och i slutet av 1970-talet påbörjades ett forskningsprojekt som skulle besvara frågan om huruvida duken var äkta eller inte. Hypotesen att bilden hade orsakats av en övernaturlig händelse (Jesu uppståndelse) var en av flera konkurrerande hypoteser. Visserligen skulle Jesu uppståndelse inte kunna motbevisas om duken visade sig vara oäkta. Frågan om Jesus uppstått från de döda påverkas ju inte vare sig till eller från om det skulle visa sig att en medeltida skojare har skapat en duk som han påstod var Jesu svepeduk. Men exemplet med svepeduken illustrerar ändå hur religiösa påståenden kan bli till relevanta hypoteser i ett modernt forskningsprojekt. Kongruensmodellen tillåter denna öppenhet för både harmoni och konflikt, med förhoppningen att hitta en rimlig kongruerande helhetsbild.

Kongruensmodellen innebär således att man inte på förhand räknar ut vare sig vetenskap eller religion. I stället har man en generös hållning där man söker en helhetsbild som är större än vad både den vetenskapliga och religiösa bilden var för sig kan vara. I denna modell kan religionen tillåtas dra de breda penseldragen genom att besvara de stora filosofiska frågorna, medan vetenskapen hjälper till att färglägga bilden genom att besvara konkreta frågor om universum och naturen. Denna hållning är attraktiv för den som har en kristen tro, eftersom den bygger på en historisk och filosofisk harmoni mellan kristen tro och modern vetenskap.

Det är också denna hållning som denna hemsida ansluter sig till, inte bara för att den ger utrymme för ett kristet/religiöst perspektiv, utan för att den undviker de fallgropar som de andra modellerna har.

Mats Selander

[1] Richard Dawkins, Illusionen om Gud. Översättning Margareta Eklöf. (Stockholm: Pocketförlaget, 2006), s 365.

[2] Peter Atkins, “Will Science Ever Fail?” i New Scientist, 8 aug 1992, s 32–35.

[3] Citerat av John Lennox, Guds dödgrävare – har vetenskapen begravt Gud? Översättning Mats Wall. (Stockholm: Apologia, 2010), s 8–9. Citatet kommer ursprungligen från Peter Atkins ”The Limitless Power of Science” i Nature’s Imagination – The Frontiers of Scientific Vision. Red John Cornwell. (Oxford: Oxford University Press 1995), s 125.

[4] Stephen Jay Gould, Rock of Ages – Science and Religion in the Fullness of Life (New York: Random House, 1999).