Kalām-argumentet för Guds existens

Människan har i alla tider funderat på om universum har haft en begynnelse eller existerat i all evighet. Vidare har man ställt sig frågan att om – om universum haft en begynnelse – det även har haft en orsak. Slutligen har man reflekterat över om denna orsak i så fall har varit personlig eller opersonlig. Till dem som anslöt sig till tron på ett evigt universum fanns de flesta antika grekiska tänkarna, som ansåg att materien var nödvändig och därför icke-skapad. Mer precist argumenterade man för att universum var ett nödvändigt utflöde av Gud och därför utan begynnelse. Detta stod i skarp kontrast till den tidiga judiska, muslimska och kristna traditionen om att universum inte alls har varit evigt, utan skapat av Gud för en ändlig tid sedan.

Till tidiga filosofer som utvecklade argument för en orsak till universum hör den muslimske 1100-talsteologen Al-Ghazali som hävdade att ett begynnelselöst universum vore absurt. Vidare hävdade han att allt som börjar existera har en orsak, varför det också måste finna en transcendent orsak till universum. Han “formulerade“ följande argument:

1. Allt som börjar existera har en orsak.
2. Universum har börjat existera.
3. Alltså har universum en orsak.

Premiss 1: Allt som börjar existera har en orsak

Denna premiss verkar svår, för att inte säga omöjlig, att förneka. Men låt oss ändå ge tre argument för dess sanning.

1. Någonting kan inte komma ur ingenting

Att hävda motsatsen vore fullständigt orimlig. Ingen tror väl på allvar att en tiger eller en kamel kan börja existera ur tomma intet och helt utan orsak. Något sådant vore rent trolleri.

Som svar på detta hävdar dock vissa ateister att det inom subatomär fysik (kvantmekaniken) finns exempel på något som kommer ur intet i form av virtuella partiklar som utan orsak uppstår ur kvantvakuumet. Som svar på denna invändning kan man åtminstone tre möjliga resonemang lyftas fram.

För det första är inte kvantvakuumet det som filosofer menar med intet (dvs frånvaron av precis allt som kunde existera). Istället är det ett hav av fluktuerande energi som styrs av naturlagar och har en rik fysikalisk struktur, dvs motsatsen till vad filosofer menar med begreppet ingenting.

För det andra är det enbart i vissa tolkningar av kvantmekaniken som virtuella partiklar kan uppkomma ur ingenting utan orsak. I andra tolkningar, såsom Bohm-mekaniken, är processen helt determinerad och kausalt sluten, så att det alltid finns en orsak till det vi observerar i verkligheten.

Slutligen finns det även i en ”statistisk” tolkning av kvantmekaniken en “orsak” till varför exempelvis en radioaktiv partikel sönderfaller vid något tillfälle, av slump, eller att en virtuell partikel uppstår ur vakuumet, också av slump. “Orsaken” är då den s.k.  vågfunktion vilken entydigt avgör sannolikheten för när exakt en viss radioaktiv partikel ska sönderfalla. Denna vågfunktion determinerar  inte exakt när partikeln skall sönderfalla, men kan ändå, på sätt och vis, sägas vara dessa orsak. Något som är analogt med hur vår vårt fria val inte är determinerat av något men ändå kan sägas vara, i någon mening, orsakad av oss som subjekt.

2. Om någonting kan komma ur ingenting, verkar det konstigt att inte allt möjligt blir till ur ingenting.

Detta är alltså ett reductio ad absurdum-argument, dvs det antar motsatsen till det som skall bevisas och visar att det leder till motsägelser eller absurditeter. Frågan som vi i all ärlighet måste ställa oss är varför det inte poppar upp hästar, filosofer eller cyklar lite varstans om universum kom till på det sättet? Varför är det bara vårt universum som har ett sådant ursprung? Det kunde ju inte finnas något hos detta ingenting som gynnar just skapandet av universum, då det som inte existerar, bokstavligt talat, saknar alla egenskaper. Inte heller finns det något som kunde begränsa detta “ingenting”, för det finns inget att begränsa.

I detta läge kanske ateisten säger att det bara är saker inom vårt universum som behöver en orsak för att börja existera, men detta vore ett felslut eftersom påståendet att “allt som börjar existera har en orsak” inte är en naturlag utan snarare ska förstås som en metafysisk princip som styr allt varande.

Hur är det då med Gud? Behöver han också en orsak om “allt som börjar existera har en orsak”? Nej, han är ju evig och icke-skapad och behöver därför ingen orsak. Detta till skillnad till universum som inte har existerat i all evighet utan har en tydlig början i tiden. Detta gör att ateisten hamnar i omfattande svårigheter och måste, i realiteten, hävda att universum kommit till ur intet (och utan orsak) för att trovärdigt kunna förneka sin Skapare.

3. Vetenskap och allmän erfarenhet bekräftar ständig premiss 1 i kalām-argumenten.

Det finns ett starkt induktivt stöd för den första premissen i resonemanget, dvs det är väldigt sannolikt att det alltid finns orsaker till de verkningar vi ser i tillvaron. Vår ständiga erfarenhet gör alltså gällande att det finns en orsak till alla de fenomen som vi ser i verkligheten.

Vi kan alltså sluta oss till att den första premissen i kalām-argumentet är i det närmaste “bevisad”. Om ateisten vill neka till argumentet slutsats genom att förneka premiss 1, är ateismen fullständigt irrationell!

Premiss 2: Universum har börjat existera

Nu är det dags att titta närmare på premiss 2 i kalām-argumentet, som är den mest omstridda i syllogismen. De lyder alltså att “universum har börjat existera”. Jag kommer nu att ge några filosofiska och vetenskapliga skäl för varför det är rimligt att tro på sanningen hos denna premiss i gudsargumentet.

Det första filosofiska argument lyder som följer: Det kan inte existera ett faktiskt oändligt antal ting eller händelser. I ett universum utan begynnelse finns det ett faktiskt oändligt antal händelser; alltså kan inte universum vara evigt bakåt i tiden.

Detta behöver nyanseras något, eftersom det finns en viktig skillnad mellan begreppen faktisk och potentiell oändlighet.

En faktiskt oändlighet är redan fullkomnad (som mängden av heltal) och växer inte mot oändligheten som övre gräns. Potentiella oändligheter, däremot, växer mot en gräns, som den aldrig uppnår, som kallas dess gränsvärdet. Som exempel på detta kan du kontinuerligt dela upp en “sträcka” i två delar i all oändlighet utan att någonsin nå till ett oändligt antal delningar eller delar. Det som hävdas är då att det är enbart faktiska oändligheter, och inte potentiella oändligheter, vilket omöjligt kan exister i den fysiska verkligheten.

Det finns nu de som trots detta hävdar att modern mängdlära visar att det finns exempel på faktiska oändligheter som är del av vår gemensamma verklighet. Som exempel på detta kan nämnas mängden av jämna eller udda tal vilka innehåller en faktisk oändlig mängd av unika element.

Som svar på detta går att hävda att matematikens begrepp inte behöver ges någon status som verkliga. Allt matematiken visar är att det går att prata om faktiska oändligheter utan att motsäga sig själv. Men detta visar på intet sätt att faktiska oändligheter existerar i verkligheten. Istället går det att förstå matematiken som en egen uppdiktad samtalsvärld som bara existerar inom vår (eller Guds) tanke.

Låt oss nu titta på ett argument för varför det inte kan finnas faktiska oändligheter i verkligheten utanför våra tankar. Detta är återigen ett reductio ad absurdum-argument. Tänk dig att det finns ett hotell med en oändlig mängd unika rum. Tänk dig vidare att alla rum är upptagna så att det inte finns ett enda ledigt rum på hela det oändliga hotellet. Anta nu att en ny gäst kommer till hotellet och söker ett ledigt rum. “Inget problem” säger portiern och flyttar den som var i rum ett till rum två, den som var i rum två till rum tre också vidare till oändligheten. Plötsligt blir då rum ett ledigt och den nya gästen kan gladeligen flytta in, även om det i ett tidigare skede inte fanns ett enda ledigt rum på det oändliga hotellet.

Och det blir ännu konstigare! Tänk dig att en oändlig mängd nya gäster kommer till hotellet och söker rum. “Inget problem” säger portiern och flyttar den som var i rum ett till rum två, den som var i rum två till rum fyra, den som var i rum tre till rum sex och så vidare ut till oändligheten. Plötslig har då alla rum med udda rumsnummer blivit lediga och den oändliga mängden nya gäster kan nu flytta in på hotellet. Absurditeten med Hilberts hotell verkar uppenbar, och tydlig, för varje ärligt sökande människa!

Som svar på detta hävdar vissa kritiker till kalām-argumentet att Hilbert hotell inte alls är absurt och att dessa kontraintuitiva sanningar är precis vad vi skulle förvänta oss om faktiska oändligheter kunde realiseras i verkligheten. Detta är visserligen sant, men samtidigt verkar det fullkomligt orimligt att tro att ett sådant hotell kan existera i vår fysiska verklighet.

En annan sak som kritiker tar upp i detta skede är att om det inte kan finnas en faktiskt oändlig mängd tidigare dagar (eller hotellrum), kan det inte heller finnas en evig tid i himlen som väntar alla de troende.

Men det finns en uppenbar asymmetri mellan ett evigt universum och en evig himmel, som gör att den framtida existensen kan vara utan slut även om universum måste haft en begynnelse. Till saken hör att de tidigare ögonblicken i universums historia har varit aktualiserade (och därför existerar i någon mening) samtidigt som de framtida ögonblicken ännu inte är aktualiserade (och därför helt saknar existens).

Vidare skulle det gå att konstruera ett oändligt hotell med ett rum i taget per år, med en odödlig gäst i sig, från ett universum utan början, men det samma skulle inte gälla om du började att bygga ett hotell från nu och in i all framtid med ett rum i taget per år, igen med en odödlig gäst i sig. Alltså är en evig historia en faktisk oändlighet medan en oändlig framtid bara är en potentiell oändlighet.

Låt oss nu titta på ytterligare ett argument på samma tema kallad  “Grim Messinger”-paradoxen. Tanken är att du har en oändlig mängd brevbärare som man placerar på följande sätt: Den första brevbäraren är verksam den 1 januari år 1 före Kristus, den andra brevbäraren är verksam den 1 januari år 2 före Kristus osv ända ut till oändligheten. Anta nu att varje brevbärare kommer att få en lapp från föregående årets brevbärare, i ordning, från “oändligheten”. Om det står ett nummer på lappen skickar det årets brevbärare bara vidare lappen till nästa års brevbärare osv. Men om det inte står ett nummer på lappen skriver brevbäraren sitt eget nummer (dvs det år före Kristus som brevbäraren är verksam) på lappen och skickar den vidare till nästa brevbärare i ordningen. Enlig detta scenario uppstår det nu en motsägelse. Det måste stå ett nummer på lappen (då du inte kan passera över samtliga brevbärare utan att något nummer blir förevigat på den tomma lappen). Samtidig kan ingen individuell brevbärare skriva sitt nummer på lappen då det för varje brevbärare n, vilken kunde ha skrivit sitt nummer på lappen, finns en tidigare brevbärare n+1 som, isåfall, redan borde gjort detta.

Eftersom motsägelser och metafysiska absurditeter är “omöjliga” verkar det alltså som att oändligheter inte kan instansiera i verkligheten. Till vilket kritiker hävdar att det är något, skiljt från oändligheten, som gör dessa (och andra) scenarierna omöjliga. En invändning som dock inte verkar korrekt. Då de absurda och paradoxala slutsatserna följer av väldigt olika scenarier (Hilbert Hotel m fl) där det “enda” som är gemensamt mellan scenarierna är att de inbegriper en faktisk oändlighet.

Det finns även andra argument som också tycks visa att universum måste haft en begynnelse bakåt i tiden. Tanken är att kedjan av gångna händelser har lagts till en i taget, så att den omöjligen kunde innehålla en faktisk oändlig mängd unika element. Detta kan illustreras med dominobrickor som faller en i taget. Eftersom de faller en i taget så är det omöjligt för en faktisk oändlig mängd av dominobrickor att falla. Tänk nu att en oändlig mängd dominobrickor är uppställda så att de “börjar” oändligt långt borta i avstånd och tid i och slutar alldeles intill oss med den sista dominobrickan. Då hör det till saken att en oändlig mängd dominobrickor redan måste ha fallit för att den sista dominobrickan ska kunna falla. Vilket, i sin tur, gör det omöjligt för den att någonsin falla. På samma sätt skulle det nuvarande ögonblicket aldrig kunna inträffa om oändligt många tidigare ögonblick måste infalla först. Detta av helt analoga skäl.

Nu är det dags att titta på det första vetenskapliga argumentet för universums begynnelse. Detta argument utgår från universums expansion och går under det populära namnet “Big Bang”-teorin. Tidiga tänkare inom fysikområdet har genom historien tänkt på universum som något statiskt och evigt och därför utan orsak. Detta började förändras under 1900-talets början, då två fysiker (Lemaitre och Friedman) tog fasta på Einsteins ekvationer och genom dessa förutsade en faktisk begynnelse till universum. Denna begynnelse, vilken förutsades av den allmän relativitetsteori, fick sedermera empiriskt stöd genom observationerna av rödförskjutningen av universums galaxer, bakgrundsstrålningen och den relativa mängden av lätta grundämnen. Rödförskjutningen kommer av att andra galaxer rör sig bort från oss i rummet och ger visst stöd till tanken att både rum, tid, materia och energi för en ändlig tid sedan var ihopträngda i en punkt med “noll” volym. Likaså är bakgrundsstrålningen och den relativa mängden av lätta grundämnen evidens för att universum för en ändlig tid sedan och från en enda punkt exploderade in i existens.

Denna modell av universum kallas standardmodellen och inbegriper en faktisk begynnelse av universum, men kan inte vara fullkomligt korrekt då den enbart bygger på allmän relativitetsteori och inte på kvantgravitation. Men frågan är om begynnelsen, som “bevisas” av standardmodellen också stämmer med ännu bättre teorier om vårt kosmos?

Det är uppenbart att det finns många icke-standardmodeller för hur universum bildades, men generellt är det så att de genomförbara modellerna inbegriper en absolut begynnelse av vårt kosmos. Det är till och med så att tre fysiker vid namn Arvind Bord, Alan Guth och Alexander Vilenkin 2003 lyckades bevisa att varje universum som i genomsnitt har expanderat under hela sin historia inte kan ha ett evigt förflutet utan måste ha en rumstidslig gräns bakåt i tiden – det så kallade BGV-teoremet. Ett teorem som dessutom verkar kunna extrapoleras hela vägen till kvantgravitationfasen hos universum – vilket gör att det enda som återstår att se är om det finns andra rimliga modeller, som inte uppfyller teoremets antagande, vilka kan bevara ett evigt förflutet.

För det första kan du ha modeller som har en evig kontraktionsfas och som bara nyligen har övergått i en expansionsfas. Ett sådant scenario skulle inte ha en genomsnittlig expansion, men raka motsatsen, och därför undviks BGV-teoremet. Problemet med ett sådant scenario är att det innehåller en stor mängd icke-kausal finjustering vid starten av kollaps fasen, och finjustering är ju något som fysiker helst vill undvika. Dessutom skulle kollapsen bli kaotisk när den närmar sig singulariteten (dvs punkten med “noll” volym som föregår Big Bang)  vilket skulle producera start villkor som skulle vara radikalt annorlunda än den faktiska “Big Bang” vi observerar (dvs vår nuvarande expansion).

För det andra kunde vi ha en modell som har en asymptotisk statisk rumtid. Där alltså den genomsnittliga expansionen skulle vara noll, eftersom ett sådant universum skulle existera för evigt i ett statiskt tillstånd innan expansionen. Problemet med ett sådant scenario är att det är svårt att konstruera ett kvantsystem som inte gör något under oändligt tid och sen går igenom en förändring. Kvantmekaniska effekter gör nämligen tillståndet instabilt så att små fluktuationer i universums storlek, som finns enligt kvantmekaniken, gör att ett statiskt universum omöjligt kan vara i balans sedan en evig tid.

För det tredje finns det cykliska modeller där universum expanderar och kontraherar, i all evighet, och eftersom expansionsfas alltid följer på en kontraktionsfasen är alltså den genomsnittliga expansionen för ett sådant universum noll och inget (alltså undviker man BGV-teoremet). Problemet med ett sådant scenario är att det sannolikt är så att entropin måste öka för varje cykel som universum går igenom, vilket gör att vi skulle ha nått termodynamisk jämvikt om universum gått igenom en oändlig mängd tidigare cykler. Cyklerna borde också minska i storlek när vi tittar bakåt i tiden, så att de till sist blir så små att man behöver använda annan fysik, som skulle omöjliggöra fler cykler, och därmed peka på en begynnelse till universum.

För det fjärde kunde vi ha en omkastning av tidspilen vid universums begynnelse. Tanken är att “universum” ser ut som en timglas som expanderar i båda riktningarna och mer precist har en termodynamisk tidspil i båda riktningarna. En realistisk tolkning av detta scenario verkar dock vara att det rör sig om två olika universums som har ett gemensamt begynnelsevillkor, men som har en tydlig början i “tiden” (en början som alltså kräver lika mycket en förklaring som andra scenarion med en begynnelse).

Vi kan sammanfatta den nuvarande situationen gällande kosmologier som försöker förklara universums historia med ett citat av kosmologen Alexander Vilenkin: “Svaret på frågan “hade universum en begynnelse?” är att “det hade det sannolikt”. Vi har inga livskraftiga modeller för ett evigt universum. BGV-teoremet ger oss anledning att tro att sådana modeller helt enkelt inte kan konstrueras”

Som om detta inte var nog så finns det ytterligare ett vetenskapligt argument för universums begynnelse. Detta argument kommer från termodynamikens andra huvudsats och lyder som följer: det finns bara en begränsad mängd energi i universum. Energin håller dessutom på att gå från användbar till icke-användbar (eller en odifferesierbar soppa av partiklar som inte kan göra något termodynamiskt arbete). Efter en begränsad tid kommer det alltså att bara att finnas icke-användbar energi kvar i vårt universum. Men vad skulle då vara fallet om universum redan har existerat en oändlig mängd tidigare tid? Rimligen skulle vi då redan nu befinna oss i detta tillstånd av maximal oordning. Och eftersom vi inte är det, kan universum omöjligt ha existerat för evigt, utan måste haft en unik begynnelse bakåt i tiden.

Det finns dock de som tror och hoppas att man inom kvantgravitationen kan undvika implikationen av termodynamikens andra huvudsats. En fysiker vid namn Aron Wall lyckade å andra sidan 2013 visa giltigheten av en generaliserad andra huvudsats “inom” kvantgravitation, vilket innebär att universum haft en börjat i tiden om man inte postulerar en omkastning av tidspilen vid någon punkt i det förflutna. En sådan omkastning av tidspilen skulle dock innebära  en termodynamiskt begynnelse i tiden, vilken skulle leda till samma sorts filosofiska frågor som någon annan begynnelse i tiden skulle göra.

Alltså kan vi sluta oss till att det finns flera vetenskapliga och filosofiska skäl att tro att universum började existera för en ändlig tid sedan, och eftersom allt som börjar existera har en orsak finns det god skäl att tro på en orsak till universums begynnelse.

Premiss 3: Alltså har universum en orsak

Men vad är det då för typ av orsak som finns till universums begynnelse? Orsaken måste vara transcendent då den orsakade all fysisk verklighet. Den kan inte själv ha en orsak för det skulle leda till en infinit regress av orsaker, något som inte kan finnas eftersom faktiska oändligheter inte kan existera. Alltså måste orsaken vara icke-orsakad. Den måste övergå tid och rum, då den själv skapade dessa storheter. Den kan vidare inte vara materiell eller fysisk, då dessa saker enbart finns inom rumtiden. Det är även så att den måste vara ofattbart mäktig (allsmäktig?) eftersom den skapade all fysisk verklighet ur intet. Slutligen måste skaparen av universum vara ett personligt väsen. Något som det finns åtminstone tre argument för att tro, eller hålla för sant. Jag kommer nu att avsluta med dessa.

Argument 1: Detta argument säger att en personlig orsak är enda sättet att förklara hur en tidlös (eller evig?) orsak kan framkalla en tidslig verkan med en begynnelse, som vårt universum. Om en orsak är tillräcklig för att framkalla sin verkan, måste helt enkelt verkan existera om orsaken existerar. Exempelvis fryser vatten när temperaturen går under noll grader, dvs orsaken till att vatten fryser är att temperaturen faller under noll grader. Om temperaturen alltid varit under noll grader  skulle allt vatten som existerar vara i ett fruset tillstånd. Det skulle vara omöjligt för vattnet att ha “börjat frysa” för en begränsad tid sedan.

Vidare är orsaken till universum permanent, då orsaken är tidlös (eller existerar sedan evig tid?). Varför existerar det då inte permanent (eller sedan evig tid?)? Varför började universum existera för bara 13,7 miljarder år sedan? Varför är det inte lika permanent (eller evigt?) som sin orsak?

Lösningen på detta problem är att orsaken är ett personligt väsen med frihet att välja. Hans skapelse av universum utgör en självständig handling som inte är beroende av några föregående naturlagar (eller något liknande). Detta kan illustreras med en person som har suttit i all evighet men som, vid en bestämd tidpunkt, väljer att resa på sig från sin stol.

Argument 2: Detta argument säger att de enda saker som finns i verkligheten och som är tidlösa, icke-rumsliga och immateriella är abstrakta objekt (som talet 2) eller något icke-kroppsliga medvetande. Men eftersom abstrakta objekt inte kan orsaka något så återstår bara ett icke-kroppsligt medvetande som möjlig orsak till universums existens. Alltså måste orsaken till universum vara ett icke-kroppsligt medvetande (läs person)

Argument 3: Detta argument gör gällande att det finns två typer av orsaker i vår gemensamma verklighet. För det första finns det orsaker i form av naturlagar och initialvillkor. För det andra finns det orsaker i form av agenter och deras viljehandlingar. På frågan: “Varför kokar vattnet på spisen?” finns två relevanta svar. Det första svaret är fysikaliskt i form av elektricitet som övergår till kinetisk energi hos vattenmolekylerna som övergår i gasform osv. Men ett minst lika bra svar är att det finns en agent som ville koka en kopp te till sig själv och sina vänner. På frågan vad orsakade “Big Bang” (eller det kausalt icke-eviga tillstånd innan Big Bang) finns det inget fysisk svar. Alltså måste vi istället helt förlita oss på orsaken i form av en agent som ville skapa hela vårt kända universum. Denna agent är då givetvis ett personligt väsen med frihet att välja.

Kalām-kosmologiska gudsargument ger oss följaktligen goda skäl att tro att det finns en begynnelselös, icke-orsakad, tidlös (evig?), icke-rumslig, oföränderlig, immateriell, enormt mäktig (allsmäktig?), personlig skapare av universum. De flesta av oss skulle kalla detta väsen för Gud.

David Kärrsmyr

Referenser

William Lane Craig, Till trons försvar: Handbok i kristen apologetik, CredoAkademin 2012, s 70–99.

Paul Copan med William Lane Craig (red), The Kalām cosmological argument, Volume One: Philosophical arguments for the Finitude of the Past, Bloomsbury studies in philosophy of religion 2018, s 73–201, 273–301.

Paul Copan med William Lane Craig (red), The Kalām cosmological argument, Volume Two: Scientific Evidence for the Beginning of the Universe, Bloomsbury studies in philosophy of religion 2018, s 110–149, 150–158, 252–298.

”Cosmological Argument, 4.6 Personal Explanation” i Stanford Encyclopedia of Philosophy, Summer 2008 Edition. https://stanford.library.sydney.edu.au/archives/sum2008/entries/cosmological-argument/#4.6

“A Brief Discussion of a YouTube Debate (Which is Really Mostly About Some Finitist Arguments)” på Hyperphronesis: A Blog for All and None, Tuesday September 29, 2020.

https://www.hyperphronesis.com/2020/09/a-brief-discussion-of-youtube-debate.html