Multiversumhypotesen – en kritisk analys

I artikeln om universums finjustering förklaras hur universum verkar ha exakt rätt egenskaper för att liv ska vara möjligt. Det så kallade designargumentet säger, för det första, att universum är finjusterat för att tillåta liv, och för det andra, att denna finjustering förklaras bäst av en intelligent designer. En alternativ hypotes har dock försvarats av naturalister/ateister som innebär att man accepterar den första premissen, men förnekar den andra, med hänvisning till att vårt universum endast är ett av många andra som ingår i ett multiversum. De flesta av dessa universa är inte finjusterade och tillåter därför inte liv, men om det finns tillräckligt många, menar man, är det inte förvånande att något eller några av dessa tillåter liv. Som människor befinner vi oss i ett just sådant.

Enligt multiversumhypotesen är dessa andra universa skilda från vårt och slumpmässigt ordnade vad gäller naturkonstanter och initialvillkor. Det är alltså inte konstigare att vi existerar i en finjusterad värld än att vi inte skulle kunna existera på någon annan plats i multiversum som inte är finjusterad. Därmed anser man sig ha förklarat (eller bortförklarat) finjusteringen – den är helt enkelt inget att förvånas över. Givet att det finns tillräckligt många universa så kommer några av dem att vara finjusterade, och vi råkar alltså befinna oss i ett sådant.

Men håller denna slutsats? Bortförklaras finjusteringen av multiversumhypotesen? Vi menar att den inte gör det, och i den här artikeln ska vi ge åtta skäl till varför finjusteringen kräver en annan förklaring än multiversumhypotesen. En hypotes som inte på samma sätt tycks lida av dessa problem är designhypotesen, det vill säga den som säger att universum är finjusterat för att det är designat för att tillåta liv.

1. Inte normal vetenskap

För det första verkar multiversumhypotesen inte vara vad vi traditionellt skulle kalla för vetenskap, då den säger att det finns en stor mängd icke-observerbara världar bortanför vad vi någonsin skulle kunna upptäcka med våra mätinstrument. Detta betyder inte att det inte kan finns något multiversum där ute, men det gör att man inte kan postulera dess existens som en normal vetenskaplig teori.

Företrädarna för denna teori kan då säga att det går att göra observationer i vårt universum som enklast förklaras av interaktionen mellan vårt universum och någon ytterligare värld (eller något liknande). Teisten kan å andra sidan invända att det i själva verket finns en Gud där ute som inte heller kan observeras direkt, men som är en enklare och därmed också bättre förklaring till universums finjustering. Båda dessa teorier verkar alltså ha lika stort (eller litet) empiriskt stöd och därmed vara lika vetenskapliga (eller ovetenskapliga), men teisten verkar ha övertaget i tävlingen eftersom hans förklaring är enklare – den kräver endast ett ytterligare objekt (Gud), medan multiversumhypotesen kräver oerhört (oändligt?) många andra universa.

2. Multiversumhypotesen är mer ad hoc än designhypotesen

En tumregel inom vetenskapen är att man bör föredra hypoteser som är så lite ad hoc som möjligt. Att en hypotes är ad hoc innebär att den är konstruerad för att rädda en teori från falsifiering och att det inte finns några oberoende skäl att tro att hypotesen är sann. Motsatsen till detta är en hypotes som vi har oberoende evidens för och som är en naturlig extrapolering av vad vi redan vet. Multiversumhypotesen, visar det sig, är betydligt mer ad hoc än designhypotesen.

Följande illustration kan hjälpa oss förstå vad som menas med en ad hoc-förklaring: Tänk dig att någon hävdar att dinosaurierna aldrig har funnits. Sanningen är i stället, säger personen, att det finns ett fossilproducerade kraftfält som materialiserar dinosaurieben ur tomma luften. När vi invänder att vi inte känner till något sådant fält, får vi svaret att det beror på att vi ännu inte har upptäckt det (dvs det saknas oberoende evidens för ett sådant kraftfält). Är det på basis av detta rimligt att tvivla på att dessa gigantiska djur faktiskt har vandrat på jorden? Givetvis inte! Vi har visserligen aldrig observerat någon levande dinosaurie men vi vet att andra skelett som återfinns i marken kommer från djur som faktiskt har existerat. Därför är det en naturlig extrapolering att samma process gäller även för dinosaurier. Ett fossilproducerande kraftfält, å sin sida, är inte en extrapolering av någon känd kunskap.

Exakt samma resonemang går att föra angående universums finjustering. Vi vet att finjusterade konstruktioner såsom datorer och partikelacceleratorer är designade av skarpa intellekt, det vill säga vi vet att design kan vara en orsak till finjustering generellt. Därför är design som orsak också till den kosmiska finjusteringen en naturlig extrapolering utifrån vad vi vet att intelligenta designers kan och brukar göra. Men på vilket sätt är ett naturalistiskt multiversum en naturlig extrapolering utifrån kända observationer? Det är uppenbart att vi inte har någon erfarenhet av något sådant. Utifrån religiös erfarenhet finns det därtill oberoende skäl att tro på en gudomlig finjusterare och olika gudsargument, något som inte finns i samma omfattning för multiversum.

3. Multiversum behöver också vara finjusterat

För det tredje skulle den mekanism som genererar ett slumpmässigt ordnat multiversum själv behöva innehålla omfattande finjustering på ett sådant sätt att inget egentligen har förklarats. Vad blir den egentliga skillnaden på finjustering av initialvillkoren och naturkonstanterna i vårt eget universum, och finjustering av de metalagar som genererar ett slumpmässigt ordnat multiversum? En teori som har föreslagits förklara multiversum är den så kallade M-teorin. Denna kräver att det finns exakt 11 dimensioner, men den förklarar inte varför det finns just detta antal och inte 4 eller 11 453 stycken. Även detta verkar alltså vara ett exempel på finjustering som inte har någon förklaring i teorin.

Man kan tänka sig att mekanismen bakom ett multiversum fungerar ungefär som en bakmaskin eller en robotiserad bilfabrik. Här är det inte någon designer som direkt orsakar bröd eller bilar, men det är ändå uppenbart att det finns en stor mängd finjustering bakom deras mekanismer. Det är designen i maskinen som gör jobbet, men det rör sig fortfarande om finjustering. Samma sak verkar gälla för “universumfabriken” i de varianter av teorier som anses generera ett multiversum.[1]

4. Ett multiversum är begränsat

För det fjärde så kan de eventuella mekanismer som genererar ett multiversum endast ha pågått under en begränsad tid. Detta innebär att det inte är säkert att det ännu har bildats tillräckligt många världar för att det ska ha kunnat bildas ett finjusterat universum. “Evig inflation” har föreslagits som en mekanism som kan generera ett multiversum som kan vara evigt framåt i tiden men inte bakåt. Detta beror på ett teorem som säger att alla universa (eller multiversa) som, i genomsnitt, expanderar under hela sin historia inte kan ha ett evigt förflutet. Därmed måste också ett multiversum med evig inflation ha haft en begynnelse och det innebär att det har hunnit bildas ett begränsat antal universa – och kanske inget som är tillräckligt finjusterat.[2]

5. Den inversa spelarens felslut

Det finns ett logiskt felslut inbakat i vissa av argumenten för en multiversumhypotes, nämligen “den inversa spelarens felslut”. Detta felslut kan illustreras på följande sätt: Tänk dig att du går in på ett kasino och ser en person kasta fem sexor på raken. Den inversa spelarens felslut innebär att du utifrån detta drar slutsatsen att det måste ha funnits en stor mängd tidigare tärningskast som du inte har observerat, som skulle göra utfallet om fem sexor på raken mer sannolikt. Detta är dock en felaktig slutsats, eftersom sannolikheten för en sexa är lika stor vid varje tärningskast om fem tärningar, helt oberoende av tidigare tärningskast. Sannolikheten kan enkelt räknas ut till 1/6^5 = 1/7776.

Av samma skäl är det ett felslut att hävda att eftersom det är osannolikt att vårt universum är finjusterat om det är det enda som existerar, så måste det ha funnits många universa före vårt. Analogt med tärningsexemplet kan man helt enkelt säga att ett multiversum inte utgör någon förklaring till varför vårt universum är finjusterat. Mer precist utgör vårt finjusterade universum inte något oberoende skäl att tro på ett slumpmässigt ordnat multiversum, av vilket vårt universum är en del. All möjlig evidens som kan finnas för ett multiversum (om det kan finnas någon sådan) måste därför vara helt och hållet empirisk.

Problemet med den inversa spelarens felslut ansågs ursprungligen gälla en speciell form av multiversum (ett cykliskt oscillerande universum)[3] men man har senare konstaterat att samma problem gäller även för andra varianter av multiversum.[4] Detta förklaras så här: Den svagare teorin, att det finns ett universum som är finjusterat, ger stöd åt multiversumhypotesen eftersom ju fler universa som finns, desto större är sannolikheten att något universum kommer att vara finjusterat. Men den starkare hypotesen, att vårt universum är finjusterat, ger i sig inget stöd åt multiversumhypotesen. Anledningen är att konfigurationen av vårt universum är oberoende av existensen av andra universa, eftersom olika universa är kausalt isolerade och oberoende av varandra.

Låt oss illustrera detta med ytterligare ett tydligt exempel. Tänk dig att du vaknar upp med minnesförlust och inte har någon aning om hur du kom dit du är. Tänk dig vidare att du observerar en primat som slumpvis slår på tangenterna på en dator, och inte nog med det, du ser också att den skriver en text på fullkomligt begriplig engelska. I detta läge kanske du tänker att allt detta bara är något du inbillar dig, eller så rör det sig om en människa utklädd till primat. Du skulle förmodligen inte dra slutsatsen att det måste finnas en stor mängd andra primater av vilka de flesta enbart skriver nonsens. Nej, det måste finnas en förklaring till varför just denna primat skriver på begriplig engelska och att bara postulera en stor mängd andra primater är ingen förklaring till det du just nu bevittnar. Visst är det sant att om det finns tillräckligt många primater så ökar sannolikheten att någon kommer att skriva begripligt av en slump, men det faktum att du ser en primat som skriver begripligt ger dig i sig inga skäl att sluta dig till att det existerar andra primater. På motsvarande sätt kan du inte sluta dig till att du lever i ett multiversum enbart utifrån observationen av att du lever i ett finjusterat universum (Goff 2021; White 2000).[5]

6. Multiversumhypotesen förklarar för mycket

Även om vi skulle ha haft oberoende empiriska evidens för att ett multiversum existerar, och på så sätt kunna undvika den inversa spelarens felslut, får vi problem med att multiversumhypotesen förklarar för mycket. Om vi skulle ha oändligt (eller “nästan” oändligt) många apor som slog slumpmässigt på ett tangentbord skulle de nämligen så småningom med statistisk säkerhet lyckas producera inte bara nuvarande engelska text, utan mänsklighetens samtliga litterära verk och skrifter.

På liknande sätt undergräver multiversumhypotesen (om det finns tillräckligt många universa) all kunskap och vetande då den helt enkelt kan förklara precis alla observationer som vi kan göra i vårt universum. Det är till exempel möjligt att tänka sig att alla de naturlagar vi någonsin har formulerat är felaktiga om vårt universum är en del av ett slumpmässigt ordnat multiversum. Detta beror på att i ett multiversum med tillräckligt många slumpmässigt ordnade universa så finns det universa där det som är ren slump ser ut att vara fullt av lagbundna händelser. Anledningen är att empiri aldrig med 100 procent sannolikhet kan fastställa att en naturlag är giltig och det finns därför en minimal sannolikhet att lagen egentligen inte gäller. Om det ett multiversum med oändligt många universa innebär det att denna minimala sannolikhet kommer att realiseras i oändligt många universa, så att de utifrån observationer ser lagbundna ut, men i verkligheten enbart består av slumpartade händelser.

Vidare finns det universa som har sett lagbundna ut till och med dagens datum, men som i framtiden kommer att bli fullständigt kaotiska och som då också kommer att upphöra att verka vara lagbundna. Vi skulle därför aldrig kunna säga att våra teorier är approximativt sanna utifrån de observationer vi har gjort i vårt tidigare universum, eftersom allt i grunden kan förklaras med slumpmässighet. Ett multiversum med oändligt många universa verkar alltså undergräva all vetenskaplig rationalitet: “allt som kan hända kommer att hända och det oändligt många gånger, hur osannolikt det än är.”

7. Problemet med Boltzmannhjärnor

Det kanske största problemet med multiversumhypotesen är att observatörer faktiskt skulle kunna existera i en värld som inte är finjusterad som vår. Varför är detta ett problem? Jo, av följande skäl: För att liv på jorden ska vara möjligt krävs inte ett helt universum, det räcker med ett solsystem. Det är dessutom extremt mycket mer sannolikt att ett solsystem uppstår och att solsystemet omges av en stor filmduk, än att ett helt universum uppstår. Det är alltså mer troligt att allting utanför solsystemet är en illusion än att det är verkligt. Ju mindre den ordnade delen som uppstår är, desto mer sannolik blir den. Det mest sannolika är faktiskt att en enda hjärna uppstår som en slumpmässig fluktuation, med alla minnen och sinnesintryck, och att omgivningen i övrigt är totalt oordnad och kaotisk. För en sådan så kallad Boltzmannhjärna skulle tillvaron te sig exakt likadan som om den vore en del av ett större, ordnat universum. Skillnaden är att en Boltzmannhjärna inbillar sig allting. Det mest sannolika är därmed att du är just en sådan Boltzmannhjärna. Och även om du inte tror det, så är det fortfarande ofantligt mycket mer sannolikt att vi lever i ett solsystem där stjärnhimlen bara är en illusion, än att det även finns ett helt universum. Ett solsystem vore nämligen tillräckligt för att vi skulle kunna leva och frodas.

En enkel liknelse kan få illustrera detta. Tänk dig att du har en låda full med bokstäver som du skakar frenetiskt och sedan tömmer på ett bord. Det är då mycket mer sannolikt att du bland bokstäverna finner något enstaka meningsfullt ord utskrivet än att samtliga bokstäver bildar en hel och meningsfull text. På samma sätt är det oerhört mycket mer sannolikt att en observatör som är ett resultat av en slumpmässig fluktuation i ett multiversum är en Boltzmannhjärna och inbillar sig hela din tillvaro, än att hen observerar ett verkligt existerande universum.

Fysikern Roger Penrose har räknat ut att sannolikheten för att enbart vårt solsystem bildades av slumpmässiga kollisioner av partiklar är 1 på 10^(10^60) och att sannolikheten för att hela universum befann sig i ett initialt lågt entropitillstånd av en slump är 1 på 10^(10^123).[6] Därför är det en rimlig slutsats att om vårt universum ingår i ett slumpmässigt ordnat multiversum så är vi sannolikt Boltzmannhjärnor som lever i illusionen om att vi befinner oss i en faktiskt existerande värld. Om det finns ett slumpmässigt ordnat multiversum som är ofantligt stort (men inte oändligt) så borde universa existera som utgörs av enbart en Boltzmannhjärna, och sådana universa bör vara oerhört mycket vanligare än sådana som vi observerar. Med andra ord, om du vill tro att dina upplevelser är verkliga bör du förkasta multiversumhypotesen.[7]

I likhet med föregående punkt visar också resonemanget om Boltzmannhjärnor att hypotesen om ett slumpmässigt ordnat multiversum undergräver all vetenskaplig rationalitet. Anledningen är att om du lever i ett sådant multiversum är det mest troliga att allt du upplever är illusoriskt. Alltså skulle du, om multiversumhypotesen stämmer, omöjligt kunna bevisa att den gör det med någon som helst empiri.

8. Multiversum är förenligt med Guds existens

Som avslutning på detta resonemang om multiversum bör vi påpeka att det finns ytterligare ett alternativ, nämligen att Gud faktiskt har skapat ett helt multiversum av möjligheter. I så fall är dessa parallella universa inte slumpmässigt ordnade utan specifikt designade av Gud till förmån för andra intelligenta varelser. Den kristna tron lär redan att det finns en osynlig värld bestående av änglar, så det är inte omöjligt att Gud har skapat andra intelligenta varelser i andra universa. Kanske är det så att Gud önskar att ha en kärleksfull relation med fler varelser än vad som ryms i vårt universum, varför han skapade ett multiversum av intelligent varelser som kan älska Honom och älska varandra? Detta kan vi dock inte veta något säkert om. Vad vi kan veta – i alla fall om vi litar på Bibelns ord – är att Gud har skapat den här världen och att vi som Guds avbilder har en unik ställning på jorden.

Sebastian Ibstedt och David Kärrsmyr

[1] William Lane Craig, Till trons försvar: handbok i kristen apologetik (Stockholm: CredoAkademin 2012), s 115.Sebastian Ibstedt, ”Finjustering del 3: Förklarar multiversumhypotesen finjusteringen?” på Svenska apologetiksällskapets blogg 21 maj 2020. https://svenskapologetik.wordpress.com/2020/05/21/finjustering-del-3-forklarar-multiversumhypotesen-finjusteringen/.

[2] Lane Craig, Till trons försvar, s 116.

[3] Ian Hacking, ”The Inverse Gambler’s Fallacy: The Argument from Design. The Anthropic Principle Applied to Wheeler Universes” i Mind: a quarterly review of psychology and philosophy 96/383 (1987): s 331–40.

[4] Roger White, ”Fine-Tuning and Multiple Universes” i Nous 2/34 (2000): s 260–76.

[5] Philip Goff, ”Our Improbable Existence Is No Evidence for a Multiverse” i Scientific American, 10 januari 2021. https://www.scientificamerican.com/article/our-improbable-existence-is-no-evidence-for-a-multiverse/. White, ”Fine-Tuning and Multiple Universes.

[6] Roger Penrose, The Road to Reality: A Complete Guide to the Laws of the Universe (London: Jonathan Cape 2004), s 762–765.

[7] Ibstedt, ”Finjustering del 3: Förklarar multiversumhypotesen finjusteringen?”