Kunskapsluckornas Gud – en otidsenlig bortförklaring av Guds existens

Du har kanske någon granne, släkting, arbetskamrat eller bekant som säger att tro på Gud inte är intressant eftersom vetenskapen – och då tänker man oftast på naturvetenskapen – kan förklara det mesta. Det finns ingen plats för Gud längre. Den bakomliggande tanken är att Gud (liksom annat man lägger in i kategorin vidskepelse) får mindre och mindre plats i takt med att vi kan ge olika fenomen naturliga förklaringar.

Detta sätt att se på Gud har kallats ”God of the gaps” – kunskapsluckornas Gud. När Newton kom med sin fysik, sitt mekaniska universum, kom en del tänkare att så småningom dra slutsatsen att Guds plats i tillvaron på sin höjd kunde liknas vid urmakarens: Den som tillverkade uret, satte igång det och sedan drog sig undan. Allt eftersom naturvetenskapen gjorde framsteg blev utrymmet för Gud mindre. Till sist blev den naturliga slutsatsen att det inte behövdes någon Gud alls. Den moderne ateisten var född, och vi har nog alla mött någon sådan.

Nu är det ur trons perspektiv en både märklig och svag föreställning att de enda tänkbara platserna för Gud är luckorna i vårt vetande. Det är samma primitiva sätt att tänka som den sovjetiske kosmonauten Jurij Gagarin lär ha gett uttryck för under sin rymdfärd 1961, när han uppe i ”himlen” sa att ”jag tittade och tittade, men jag såg inte Gud” – vilket då skulle vara ett argument mot Guds existens. Men för den kristne är inte naturlagarna något som gör Gud onödig. Med trons ögon kan de i stället beskrivas som ett av Guds sätt att handla i denna värld.

Om vi utgår från gudsförnekarnas hemmaplan och ett naturalistiskt ateistiskt sätt att se på frågan om Guds eventuella existens – vad finns då att säga? Har den moderna naturvetenskapen kunskapsluckor som gör det möjligt att tänka att det finns en handlande Gud? Jan Blomgren, professor i tillämpad kärnfysik, har skrivit en intressant bok med titeln Jodå, Gud spelar tärning: Slump och struktur i vetenskapens nya världsbild (Santérus förlag 2021), där han ställer frågan om det är förenligt med dagens naturvetenskapliga världsbild att tänka att det finns en Gud som verkar aktivt i världen. I boken får läsaren följa med i en pedagogisk populärvetenskaplig genomgång av naturvetenskapens forskningsfronter. Han kommer fram till att dagens naturvetenskapliga världsbild inte alls ser tillvaron som ett jättelikt biljardspel där allt går att räkna ut om man bara har alla atomers och kroppars positioner, hastighet och rörelseriktning. Ett sådant synsätt har mer med Newtons tankevärld än med dagens fysik att göra.

Dagens naturvetenskapliga världsbild lyfter i stället fram att slumphändelser på många sätt är avgörande för hur världen fungerar. Det gör att det är fullt möjligt att tänka att det finns en aktiv Gud som arbetar bakom slumpens ogenomträngliga kulisser utan att vi får syn på honom. Med andra ord finns det hur många ”luckor” som helst som är tänkbara att Gud kan verka i. Dessa ”luckor” är dessutom av den typen att naturvetenskapen inte kan täppa till dem. Tvärtom ingår de här luckorna i de naturvetenskapliga teorier som enligt dagens forskning bäst beskriver tillvaron. Även om vi utgår från det primitiva synsättet att man bara kan ge Gud utrymme i ”luckorna” lämnar alltså dagens naturvetenskap dörren på vid gavel för Guds existens och aktiva handlande i denna värld. Blomgren påminner samtidigt läsaren om att naturvetenskapen varken kan bevisa eller motbevisa Guds existens.

För den som uppdaterar sig om hur den nutida naturvetenskapliga världsbilden ser ut finns det goda möjligheter att hävda att tron på en aktiv handlande Gud är kompatibel med nutida naturvetenskap. Ett bra sätt att göra det är som att ta del av Jan Blomgrens bok. Den ger läsaren en populärvetenskaplig genomgång den naturvetenskapliga forskningens frontlinjer idag, samtidigt som den ger uttryck för hur en aktiv och handlande Gud kan rymmas i dagens naturvetenskapliga världsbild. Den gör det definitivt svårare att vara ateist av naturvetenskapliga skäl.

Tomas Nygren