Universums finjustering

Fysikern Freeman Dyson skrev 1981: “Ju mer jag studerar universum och detaljerna i dess arkitektur, desto fler belägg finner jag på att universum i någon mån måste ha vetat att vi skulle komma.”[1] Dyson syftar på de senaste årtiondenas upptäckt att universum måste ha ett antal mycket specifika egenskaper eller parametrar för att intelligent liv ska vara möjligt. Om någon av dessa egenskaper vore endast lite annorlunda skulle vi, eller någon varelse som liknar oss, inte kunna existera. Som exempel skriver Dyson att den organiska kemins oerhörda diversitet beror på en delikat balans mellan elektriska och kvantmekaniska krafter. Balansen är beroende av Paulis uteslutningsprincip som förbjuder två elektroner att ha samma kvanttillstånd. Om Paulis uteslutningsprincip inte existerade, skulle ingen livsnödvändig kemi vara möjlig.

Exempel på finjustering

Sedan Dyson skrev detta har flera andra ”lyckosamma sammanträffanden” upptäcks. Paulis uteslutningsprincip är en naturlag, men det finns också olika fysikaliska storheter (sk naturkonstanter) som behöver vara finjusterade. Till exempel: Den kosmologiska konstanten Λ är relaterad till universums expansionshastighet. Om Λ vore större skulle universum expandera så snabbt efter big bang att galaxer och stjärnor inte skulle kunna bildas och det skulle inte finnas några andra grundämnen än väte, helium, litium och beryllium. Om Λ vore lite mindre skulle universum ha kollapsat igen efter big bang innan evolutionen hann sätta igång. Hur mycket kan Λ variera utan att öppna för något av dessa scenarier? Obegripligt lite – uppskattningsvis 1/10¹²⁰. Att Λ skulle hamna i detta livstillåtande intervall av en slump är mycket mer osannolikt än om man lyckas träffa bullseye som har diametern av en atom om man kastar pil från månen till jorden![2]

Det finns även vissa startvillkor i universum som måste vara finjusterade. Som exempel kan nämnas den oerhört låga entropinivå som måste ha gällt efter big bang. Entropi är ett mått på oordning och den ökar hela tiden i universum. Detta ser vi ständigt omkring oss, till exempel hur det tenderar att bli mer och mer kaos på skrivbordet, eller om vi tänker oss att vi skulle släppa in en hund och en katt i en porslinsaffär. Universum måste ha haft väldigt låg entropi (dvs ha varit väldigt ordnat) efter big bang eftersom det är ordnat idag. Sannolikheten för att universum ska ha haft en entropinivå efter big bang som tillåter intelligent liv har beräknats till obegripliga 1/(10¹⁰)¹²³. En siffra som är så låg att det i jämförelse vore en ren barnlek att kasta en dartpil tvärs över det synliga universum och träffa en specifik atom.[3] Det finns ingen möjlighet att ens skriva ner ett sådant tal – även om vi skulle skriva en nolla på varje elementarpartikel i universum.

Hur kan finjusteringen förklaras?

Hur kan då denna finjustering förklaras? Tre möjliga förklaringar brukar lyftas i litteraturen: 1) Det finns en okänd grundläggande supernaturlag som förklarar alla finjusterade egenskaper, 2) finjusteringen är en lycklig slump, 3) finjusteringen är ett resultat av medveten design.

Det är förstås fullt möjligt att det finns en okänd grundläggande naturlag, “theory of everything”, som förklarar alla andra egenskaper. Tyvärr saknas evidens för att en sådan existerar, och även om den gör det löser det inte problemet med finjusteringen utan flyttar bara upp det ett snäpp. Vi behöver inte längre förklara finjusteringen av naturlagarna och naturkonstanterna, men i stället behöver vi förklara finjusteringen av supernaturlagen som styr allt detta.

Alternativet att finjusteringen är en slump är förstås extremt osannolikt. För att möjliggöra denna “förklaring” tvingas man till extravaganser som att det finns ett oändligt antal parallella universa och att några av dessa tillåter liv – och vi råkar befinna oss i ett sådant. Denna teori lider dock av samma problem som den föregående: dels saknas empiriska evidens, dels löses inte problemet med finjusteringen. Tänk om det bara finns 100 miljoner universa och inte oändligt många? Tänk om alla ser likadana ut? Vad är det för mekanism som gör att de varierar på ett sådant sätt att rätt egenskaper uppstår? Som astrofysikern Luke Barnes påpekat: “‘Multiversum’ är inget magiskt ord som gör att finjusteringen försvinner.”[4]

Den tredje förklaringen, att finjusteringen är ett resultat av design, stämmer bra med vår erfarenhet. Vi vet att finjusterade konstruktioner såsom datorer och synthar är designade, dvs vi vet att design kan vara en orsak till finjustering. Design som förklaring till universums finjustering är därför en naturlig extrapolering utifrån vår kunskap om vad designers kan och brukar göra. Men på vilket sätt är supernaturlagar, för att inte nämna parallella universa, en naturlig extrapolering utifrån observationer? Vi har ingen erfarenhet av något sådant.  Den kristna tron hjälper oss att förstå varför universum är finjusterat – om det finns en allgod, allvetande och allsmäktig skapare så är det gott för en sådan varelse att skapa intelligent liv. Då måste universum ha konstruerats med egenskaper som tillåter sådant liv. Freeman Dyson skrev: “Utifrån dessa sammanträffanden i fysiken och astronomin drar jag slutsatsen att universum är en oväntat gästvänlig plats för levande varelser att skapa sig ett hem i. Jag är vetenskapsman, tränad i tankebanor och språk på 1900-talet snarare än 1700-talet och därför påstår jag inte att universums arkitektur bevisar Guds existens. Jag påstår bara att universums arkitektur är i samklang med hypotesen att medvetande spelar en central roll i hur det fungerar.”[5]

Sebastian Ibstedt

Vill du läsa mer? Se den fördjupande artikeln Kosmisk och lokal finjustering.

[1] Freeman Dyson, Disturbing The Universe. Sloan Foundation Science Series edition (New York: Basic Books 1981), s 250.

[2] Se Robin Collins och Elliott Sober, ”Is Fine-Tuning Evidence That God Exists?” i Michael L. Peterson och Raymond J. VanArragon (red), Contemporary Debates in Philosophy of Religion (Hoboken: John Wiley & Sons, 2:a upplagan 2020), s 27–54. Samt John D. Barrow och Frank J. Tipler, The Anthropic Cosmological Principle (Oxford: Oxford University Press 1988), s 412–414.

[3] Roger Penrose och Martin Gardner, The Emperor’s New Mind: Concerning Computers, Minds, and the Laws of Physics (Oxford: Oxford University Press, 2002), s 344.

[4] Luke A. Barnes, ”The fine-tuning of the universe for intelligent life” i Publications of the Astronomical Society of Australia 29/2012, s 561.

[5] Freeman Dyson, Disturbing The Universe, s 251.