I en tid där internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet erbjuder ett sammelsurium av fakta och faktoider, vetenskap och pseudovetenskap, välbelagda teorier och konspirationsteorier, brukar skolans läromedel ses som en garant för sanning och objektivitet....
Biologisk evolution IV: Tecken på evolution

Nästa huvudavsnitt har rubriken ”Tecken på evolution” med ett antal underrubriker. Den första är:
- Fossil. Författarna förklarar att fossil som regel bildas genom att ”den döda organismen har packats in i slam, som sedan hårdnat så att så att också organismen har ”förstenats”.”
Kommentar
Det är anmärkningsvärt att fossilbildning är extremt ovanligt i nutid. Under normala omständigheter bryts döda organismer ner och deras beståndsdelar återvänder till naturens kretslopp. Några blivande fossil påträffas inte i sedimenten i sjöar, hav eller på land. Fossilbildning kräver katastrofiska omständigheter med snabb begravning undan allehanda nedbrytare. En kreationist skulle här påtala att den världsvida förekomsten av omfattande fossilförande berglager vittnar om en global översvämning (”syndafloden”). Evolutionsförespråkare hänvisar till att den uniformism[i] som de tidiga pionjärerna inom geologin presenterade som ett alternativ till dåtidens syndaflodsgeologi idag har ersatts av aktualism som införlivat lokal katastrofism i det uniformistiska sättet att beskriva bergbildning. Frågan vi behöver ställa oss är vilken som förefaller vara den bästa orsaken bakom jordens fossilförande berglager – upprepade lokala katastrofer i global skala eller en gigantisk katastrof av global omfattning.
Under fossilavsnittet nämner man också om åldersdatering av fossil: ”För att bestämma den absoluta åldern [av fossil] kan man … utnyttja olika radioaktiva ämnen.”
Kommentar
Påståendet är inkorrekt, eftersom datering av enskilda fossil aldrig kan göras med dessa metoder såvida man inte anser att de är så unga att de går att datera med kol-14-metoden, vilket som regel inte är fallet. Det är alltid eventuella vulkaniska lager av lava, aska eller kemiska utfällningar i anslutning till fossillagren som dateras med radiometriska metoder.
Nästa underrubrik är:
- Likheter i kroppsbyggnad (t ex homologa och analoga organ)
Man exemplifierar med den klassiska jämförelsen av frambenen hos olika ryggradsdjur och armarna hos människan och menar att det förklaras av släktskap dem emellan. Bildtexten lyder: ”Armen anläggs på samma sätt hos alla de här organismerna (människa, fladdermus, fågel, ödla, groda) i början av fosterutvecklingen, men utformas sedan olika. Alla de här armvarianterna är homologa organ.”
Kommentar
För läroboksförfattarna liksom för evolutionsbiologer är det självklart att likheter mellan organismer beror på gemensam härstamning och ingenting annat. Det gäller mellan schimpanser och människor, men även mellan människor och bakterier. Man ser helt enkelt inte att det kan finnas någon annan förklaring till likhetsmönstren. Men det är viktigt att notera att varierande grad av likheter mellan levande organismer är förväntat även av kreationister, trots att man bestämt avfärdar evolutionen som förklaringsmodell.
Anledningarna till detta är flera.
En värld där alla organismer vore fundamentalt olika hade varit förvirrande och obegriplig. I det kreationistiska perspektivet avspeglar likhetsmönstren Guds skapelsestrategi, att Gud formgav sina skapelser på ett systematiskt sätt. Man menar att Han gav den levande världen en hierarkisk struktur för att göra världen begriplig för oss. Gud har, menar man, naturligtvis – i långt högre grad än mänskliga formgivare – en kreativ frihet som inte är förhandlingsbar. Det innebär till exempel att den mosaik av egenskaper som vi finner hos det australiska näbbdjuret skulle kunna vara ett uttryck för Guds kreativitet och kanske rentav lekfullhet. Och – skulle kreationisten tillägga – kanske även för att sätta myror i huvudet på en eller annan evolutionist :).
Kreationisten skulle tillägga att varierande grad av likheter är en nödvändighet, helt oberoende av vilken sorts ting man väljer att studera. Vi kan anordna sand, grus och sten på en strand efter storlek, form och färg i prydliga mönster, till exempel i form av ett trädmönster med olika färger på de olika ”grenarna” och sedan hävda att det hela är ett ”utvecklingsträd” som beskriver hur de olikfärgade stenarna uppkom från mer ”ursprungliga” sandkorn. Givetvis utan att det har någonting med verkligheten att göra. Eller vi kan anordna transportmedel som rullar på hjul och arrangera dem med en enhjuling längst ner, successivt förbinda dem med cyklar, mopeder och motorcyklar längs en gren. Sedan kan vi ”duplicera” till fyra hjul och skapa en fyrhjulingsgren som börjar med barnvagnar och bilar av alltmer komplicerade konstruktioner. Längs grenen med trehjulingar låter vi objekten ”utveckla” flygförmåga via segelflygplan och till slut jumbojetplan och stridsflygplan.
Båda de här exemplen visar att det är fullt möjligt att skapa ett utvecklingsträd av saker som inte alls är besläktade med varandra. Det bara ser ut så. Och orsaken är att alla föremål liknar varandra i högre eller lägre grad. Men det gäller även levande varelser. Det är möjligt för oss att ta en promenad i skogen och hämta med oss en mängd organismer, alltifrån baciller till älgar och allt däremellan, och sedan arrangera dem hemma på vardagsrumsgolvet med början i de ”primitiva” bakterierna och avsluta grenarna med tjädertuppar, älgar, människor, fladdermöss och granar. Men vad skulle vi därmed ha bevisat? Ingenting mer än att föremål och varelser med varierande grad av likheter alltid är möjliga att arrangera i trädmönster.
Det här ska inte missförstås som att kreationisten förnekar att likheter ibland faktiskt beror på släktskap. Det mest uppenbara exemplet är att barn liknar sina föräldrar, men det gäller även många av de likheter som finns mellan arter och släkten i den levande världen. Att likheterna mellan gråtrut och silltrut beror på släktskapsband är ingen tvistefråga för kreationisten eftersom den typen av variation innefattas under det bibliska grundslagsbegreppet (att Gud skapade de olika livsformerna ”efter deras slag”, där Gud i sitt förutseende hade försett varje skapat slag med inbyggda genetiska variationsmekanismer för att möta skiftande miljöförhållanden). Däremot avvisar kreationisten tanken på omvandlingar från ett grundslag till ett annat, som till exempel människor och apor, trots de likheter de uppvisar. Dessa likheter är alltså varken mer eller mindre än uttryck för Guds skapelsestrategi.
Tredje tecknet på evolution som behandlas är:
- Rudimentära organ. Som exempel på rudimentära (tillbakabildade) organ nämns människans svanskotor och valars bäcken och bakben. De tyder, menar man, på att människans förfäder en gång hade svans och att valens förfäder gick på alla fyra.
Kommentar
Rudiment, eller rudimentära organ, är kroppsdelar hos människan som man tror har haft någon funktion under tidigare stadier av människans evolution, men som inte längre har det. Därför tros de bara ”hänga med” som en sorts ”överflödigt skräp” och håller därför på att tillbakabildas. Exempel som ofta nämns i biologiböckerna förutom svanskotorna är blindtarmsbihanget och halsmandlarna. Rudiment brukade framför allt förr i tiden lyftas fram som argument för evolution. Det gör man inte lika ofta längre. I början av 1900-talet fanns det listor på ungefär 200 mänskliga rudiment, däribland hypofysen och binjurarna. Idag vet vi bättre, eftersom kunskapen om människokroppen har ökat. Det infriar kreationisters förväntningar.
Det finns flera skäl till att idén med rudiment som evolutionsbevis är ogenomtänkt. För det första går det aldrig att bevisa att en del av kroppen saknar funktion, för i morgon kan vetenskapen ha upptäckt en sådan. Och för det andra är det naturligtvis inte hur organ tillbakabildas och håller på att försvinna som evolutionsteorin behöver förklara, utan precis raka motsatsen – deras uppkomst!
I fallet med svanskotorna så har de flera viktiga funktioner som fäste för muskler som underlättar för oss att sitta, stå och gå på toaletten. Fråga den som måst operera bort svanskotorna.
Valarnas bäcken om bakben har en än viktigare funktion. De utgör fästpunkter för muskulatur som tjänstgör i samband med parningsakten.
Idag talar man mindre sällan om anatomiska rudiment, utan i stället om rudiment i form av DNA. När människans arvsmassa kartlades i början av 2000-talet upptäckte man till sin förvåning att bara knappt 2 % av vårt DNA bestod av gener (proteinrecept). Evolutionister var då snabba att klassa de återstående 98 procenten som ”skräp”, eftersom det var vad de förväntade sig av en slumpmässig och planlös utveckling. Kreationister förväntade sig i stället väldigt lite meningslöst DNA, bara i den mån som mutationer och kanske virus ställt till det sedan tiden för Gud perfekta skapelse. Man sade ”vänta och se”, och påminde dem om den där pinsamma historien med alla de ”meningslösa” organen som alla ”fick” olika funktioner efterhand som forskarna lärde sig mer. Ännu en gång pekar allt mot att kreationisterna får rätt även när det gäller DNA:t. Följ med i vad ENCODE-projektet kommer fram till de närmaste åren. Det är forskare från hela världen som systematiskt går igenom ”DNA-skräpet”. De hittar finurligheter där hela tiden. Man kan nog med visst fog säga att om det är något som är rudiment så är det just idén om rudiment!
Här kan flikas in att en tidigare (2011) upplaga av Spira härefter hade underrubriken ”Likheter i fosterutveckling” som nästa evolutionstecken. Det har dessbättre uteslutits i denna nyare upplaga, eftersom det numera är klarlagt att det är irrelevant att embryonalutvecklingen skulle spegla evolutionen. Under författarens skoltid gick den här föreställningen under namnet ”biogenetiska lagen”. Den ändrades så småningom till ”biogenetiska regeln” för att nu alltså vara helt struken. Det hindrar förstås inte att de många biologer fortfarande tenderar att se likheterna som ett evolutionsbevis, men det är en annan sak.
Nästa tecken på evolution är:
- Biokemiska likheter. Eftersom alla organismer består av samma biomolekyler i form av proteiner, kolhydrater, lipider och nukleinsyror, eftersom alla organismers proteiner består av samma 20 aminosyror och eftersom den genetiska koden är densamma för allt levande drar författarna slutsatsen att det beror på gemensamt ursprung. Man noterar vidare att forskare använder jämförelser av biomolekylernas struktur för att avgöra evolutionära släktskapsförhållanden.
Kommentar
De yttre likheterna mellan olika levande varelser avspeglar likheterna i deras underliggande genetiska programmering, ungefär analogt med hur datorprogrammerare regelmässigt återanvänder programkod i liknande applikationer. Det är förväntat utifrån ett evolutionärt perspektiv att homologa organ (som lärobokens exempel med framfötter/armar hos ryggradsdjuren) kodas av homologa gener, det vill säga att likheterna avspeglar en gemensam underliggande genetik.
I praktiken utvecklas emellertid frambenen på embryonalstadiet från helt olika kroppssegment hos grodor, ödlor och fåglar, vilket visar på att deras genetiska programmering skiljer sig åt. Det illustreras även av att fingrarna utvecklas på helt olika sätt hos en groda respektive en människa. Hos grodan växer fingrarna successivt ut från små knoppar på den blivande framfoten, medan människohandens fingrar börjar som en platta där cellerna mellan de blivande fingrarna gradvis dör bort (genom så kallad apoptos – kontrollerad celldöd). Skillnaden beror förstås även i detta fall på olika genetisk programmering. Den här typen av olikheter utgör ett avsevärt problem för moderna hjälphypoteser till evolutionsteorin som ”evo-devo” som menar att hemligheten bakom livets mångfald står att finna i tidiga stadier av embryonalutvecklingen.
Likheter på biokemisk nivå är en nödvändig grundförutsättning i en fungerande värld. Eftersom alla levande varelser ingår i ett enda gigantiskt ekosystem – jorden – där varje organism lever och samspelar med sin omgivning på en mängd olika sätt måste med nödvändighet deras ämnesomsättningar vara synkroniserade med varandra, och därmed all den underliggande genetiken. Det är ett anmärkningsvärt faktum att alla nu existerande livsformer har ungefär 500 gener som är praktiskt taget identiska; de sägs med evolutionär terminologi ha ”konserverats” av det naturliga urvalet under så lång tid därför att mutationer som förändrat deras struktur obönhörligt skulle ha eliminerat dessa gener var och är en nödvändig förutsättning för att livet skulle kunna existera. Det handlar bland annat, och inte helt oväntat, om gener som kodar för grundläggande strukturer som behövs för fortplantningen som DNA:s kopiering, korrekturläsning och översättning till proteiner, för tillverkning av cellernas universella ”energivaluta” ATP med mera. Dessa måste därför ha existerat redan i det evolutionära perspektivets Luca – urorganismen för mer än 4 miljarder år sedan. Dessa strukturer och de gener som kodar för dem är oerhört komplexa och läsaren rekommenderas att gå till Youtube för att se animationer via sökord som replikation, proteinsyntes och ATP-syntas.
Men det finns ytterligare ett inslag i naturens likhetsmönster som är värt att omnämnas. Det handlar om en mycket vanligt förekommande form av likheter som av evolutionsbiologer inte anses bero på biologiskt släktskap. Fladdermössens och tandvalarnas (till exempel delfinernas) gemensamma system för ekolokalisering är ett slående sådant exempel, där planlösa processer antas ha resulterat i 200 gener med hundratusentals DNA-bokstäver i praktiskt taget samma ordning helt oberoende av varandra.
Fenomenet kallas av evolutionsbiologer konvergent evolution[ii] och är allmänt förekommande i den biologiska världen (en enkel googlesökning på ”convergent evolution” gav i skrivande stund över 37 miljoner träffar). Trots att det rimligen borde utgöra en allvarlig utmaning för evolutionsteorin adresseras det sällan eller aldrig. Det här handlar om ett likhetsmönster som är förutsägbart ur ett kreationistiskt/designperspektiv men inte ur ett evolutionärt. Den kände evolutionsbiologen Ernst Mayr skrev 1963 i sin bok ”Animal Species and Evolution” att han såg det lönlöst att leta efter homologa gener bortsett från hos mycket närbesläktade organismer. Att begreppet integrerats i evolutionsteorin är därför snarast en efterkonstruktion än en uppfylld prediktion (förutsägelse).
Det är lätt att inse varför – skulle undertecknad under sina år som lärare ha fått in en motsvarighet till dessa gener i form av individuella uppsatser på hundratals identiska sidor från två studenter, hade han inte funderat länge – någon av dem – troligen båda – hade fuskat! Slump och planlöst urval förmår inte skapa sådant; det kan bara ske med en intelligent (men just i det här skolexemplet osmart) avsikt.
Det här betyder att likheter där organismerna antas vara nära släkt av evolutionister tolkas som ett bevis för evolution. Men likheter som inte beror på nära släktskap tolkas också det som bevis för evolution (”konvergent” sådan). Alla vägar tycks med andra ord bära till Rom. Den enda säkra slutsatsen vi kan dra är att likheter mellan levande varelser (som t ex människa och schimpans) inte utgör något strikt bevis för gemensamt släktskap. Likheterna skulle lika gärna kunna bero på att formgivaren är en och densamme – nämligen Gud! Skillnaderna mellan livsformerna kan då ses som ett uttryck för Hans mångfaldiga kreativitet och visdom.
Göran Schmidt
[i] Uniformism är idén att samma naturliga processer som sker i dag också antas ha verkat i det förgångna – ”Nutiden utgör nyckeln till det förgångna”
[ii] Fenomenet kallas även ”homoplasi”. Evolutionister hänvisar till att miljön har utsatt fladdermössen och delfinerna för ett ”liknande selektionstryck”. Att skapa en terminologi för ett visst fenomen är förstås inte liktydigt med att förklara det.