I en tid där internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet erbjuder ett sammelsurium av fakta och faktoider, vetenskap och pseudovetenskap, välbelagda teorier och konspirationsteorier, brukar skolans läromedel ses som en garant för sanning och objektivitet....
Biologisk evolution VII: Livets historia

Nästa huvudavdelning i bokens evolutionskapitel har rubriken ”Livets historia”. Här ger författarna en kronologisk genomgång av livets evolutionära historia på jorden så som den populärt brukar framställas. Man beskriver hur livet uppkom i form av enkla mikroorganismer ”som påminde om våra dagars arkéer” och noterar att allt liv härstammar från en enda urorganism – Luca (Last Universal Common Ancestor).
Kommentar
Det tål att noteras att man tror att den första livsform som utvecklades hade stora likheter med arkéer som är en vanligt förekommande typ av nutida mikroorganismer i många olika naturmiljöer, däribland extrema sådana som heta källor. De var uppenbarligen så väl utvecklade att de inte behövt förändras särskilt mycket under flera miljarder år.
Man fortsätter:
”Efter en tid utvecklade en del organismer fotosyntes. Nu kunde de levande cellerna dra nytta av solljus …”
Kommentar
Det här låter enkelt, men forskningen känner inte till någon primitiv form av fotosyntes. Denna för jordens liv så grundläggande och nödvändiga process fungerar tack vare så komplexa enzymsystem att modern forskning fortfarande brottas med att klarlägga detaljerna i hur de fungerar.[i] Ännu mindre finns det några evolutionära modeller av hur fotosyntesens evolution skulle ha gått till. Det finns två saker att påminna om i sammanhanget. Det ena är att det är en obevisad hypotes att det någonsin existerat en ”primitiv” form av fotosyntes. I ett evolutionärt perspektiv är det nödvändigt att det förhöll sig så, i ett kreationistiskt är det en onödig hypotes, eftersom Gud skapade en mångfald av fotosyntetiserande växter redan från början. Det andra är att denna kritik inte är av typen: ”fenomenet är så komplext att Gud måste ha gjort det” (”Kunskapsluckornas Gud”). I stället är det så att vi vet att det bara finna en känd orsak bakom den speciella sorts komplexitet som kännetecknar levande organismer (liksom mänskliga skapelser som datorer och datorprogram) och det är medvetna, intelligenta varelser. Eftersom fotosyntesens komplexitet övergår den samlade kompetensen inom modern biologisk forskning är det i dagsläget en helt relevant slutsats att denna process skapats av en medveten varelse med en intelligens som vida överstiger forskarvärldens – det vill säga Gud. Lärobokstextens formulering är ett av många exempel på hur förklaringar ersätts av en berättelse som läsaren förväntas sätta tilltro till utan vidare reflektioner. Givetvis skulle det bli en på tok för omfattande lärobok om varje detalj skulle problematiseras på det här viset, men det förändrar inte det faktum att lärobokstexten banaliserar evolutionära skeenden.
”De första bakterierna genomförde syntesen utan att bilda syrgas. Men även syrgasbildande fotosyntetiska organismer utvecklades mycket tidigt, antagligen för omkring 3 miljarder år sedan. Det var livsformer som på flera sätt påminner om blågröna bakterier. Dessa bildade pelarliknande strukturer som kallas stromatoliter. Sådana bildas fortfarande, i lämpliga miljöer.” [Illustreras med foto av nutida stromatoliter.]
Kommentar
Ännu en gång noterar vi att de tidigaste organismerna, den här gången de första fotosyntetiserande organismerna är snarlika nu existerande sådana (stromatoliter).
”Om vi förflyttar oss tillbaka till Ediacaratiden, har alltså jorden funnits i cirka 4 miljarder år. Livsformerna är fortfarande ganska enkla, och inget liv finns ännu på land. Snart kommer dock en biologisk ”explosion” att inträffa … i början av Kambrium tyder mycket på att jorden plötsligt värmdes upp och gav livet en möjlighet att utvecklas explosionsartat – den ”kambriska explosionen”.”
Kommentar
Läsaren påminns om vad som sades ovan i anslutning till kapitel 9: mångfalden på fylumnivå var betydligt större när djuren först uppträder i fossilen i Kambrium än den är i våra dagar. Och varje läsare som studerar kambriska organismer i något naturhistoriskt museum kommer att frapperas av hur ”moderna” de ser ut. Det handlar främst om marina, bottenlevande organismer som snäckor, musslor, tagghudingar, koraller etc.
Författarna ger nu en översiktlig genomgång av de geologiska ”perioderna” (kambrium, ordovicium, devon osv). De presenteras genom den flora och fauna som sägs ha präglat dem och som speglar evolutionens förlopp genom årmiljonerna.
Kommentar
Många av oss hade under vår mellanstadietid planscher på klassrumsväggarna med dessa perioder och de djur som präglade dem. Mest av allt minns vi dinosaurierna som dominerade jordens ”medeltid” bestående av perioderna Trias, Jura och Krita.
En amerikansk läkare vid namn Carl Werner beslöt sig för att testa kreationismens förutsägelser mot den fossila evidensen. Den frågeställning hade med sig in i sitt projekt var att om Gud hade skapat de olika grundtyperna av levande varelser som Bibeln beskriver det så borde man påträffa nutida djur- och växtgrupper tillsammans med dinosaurier. Under sitt 14 år långa projekt reste han totalt 16 000 mil och besökte muséer och intervjuade paleontologer (fossilforskare) världen över. Hans resultat finns redovisat i en bok och en film med titeln Evolution: The Grand Experiment.
Resultatet? Werner fann representanter från alla nutida djurfyla (bortsett från vissa av mikroskopisk storlek) och från samtliga nutida växtdivisioner i de dinosaurieförande berglagren. Detta kanske inte är så förvånande, eftersom vi tidigare såg att de nutida djurfyla påträffas redan i Kambrium. Mer anmärkningsvärt var den stora mängd så kallade ”levande fossil” som han fann. Det vill säga fossila organismer identiska eller snarlika nutida. Bland fiskar handlar det om bland annat stör, lax, sill, skrubbskädda och nejonöga. Grodor och salamandrar bland groddjuren. Bland kräldjur boaormar, ödlor och flygdrakar (glidflygande ödlor). Fåglar som papegoja, uggla, pingvin, and, lom, albatross, skarv och skärfläcka. Bland däggdjuren igelkottar, ekorrar, bävrar, apor och näbbdjur. Och motsvarande gäller ett stort antal ”moderna” växter.
Blir en evolutionsbiolog förvånad över detta? Nej, en påläst sådan kan sin fylogeni (de evolutionära släktskapsförhållandena) och vet att de olika fyla och divisionerna var utvecklade redan i dinosauriernas era. När det gäller det stora antalet ”levande fossil” så rycker hen på axlarna och konstaterar att evolutionen är oförutsägbar. Vissa arter utvecklas, andra når en punkt när de inte utvecklas längre eftersom selektionstrycket inte förändras längre och organismen har nått en optimal anpassning. Därför finner hen inget uppseendeväckande i att finna insekter till synes identiska med nutida i 100 miljoner år gammal bärnsten (förstenad kåda) eller att en kvastfenad fisk vare sig mist eller fått någon extra fenstråle på 340 miljoner år medan hen själv på 7 miljoner år utvecklats från en primitiv apförfader.
Den enda objektiva slutsats man dra är att lärobokens genomgång av tidsperioderna berättar en del av sanningen, men inte hela sanningen. Berättelsen är rent deskriptiv och berör inte alla de stora frågorna som är förknippade med dessa förmodade förändringar av levande varelser som exempelvis uppkomsten av helt nya egenskaper. Återigen finns anledning att referera till citatet av Hugo de Vries: det är inte förändringen av existerande egenskaper som är det egentliga problemet, utan uppkomsten av egenskaperna. Det tas för givet av evolutionsbiologer, och därmed av läroboksförfattarna.
Göran Schmidt
[i] Läsare som vill skaffa sig en översiktlig uppfattning om komplexiteten kan exempelvis läsa om ”photosystem II” på engelskspråkiga Wikipedia (den svenska versionen är dåligt uppdaterad).