Vetenskapens kristna rötter:

Kristendomen – den moderna vetenskapens barnmorska

En av de vanligaste missuppfattningarna om vetenskapen är att den har uppstått som en sekulär rörelse under motstånd från en förnuftsvidrig kristen tro. I andra artiklar går vi igenom några av de mest kända fallen, men här följer en enkel sammanfattning av läget. Det...

Klostren som vetenskapliga laboratorier

I populärkulturen utmålas gärna de medeltida klostren som bakåtsträvande och stelbenta platser, allt annat än arenor för förnuft och framsteg. Den bilden är dock så inkorrekt som den kan vara. Klostren var nämligen några av medeltidens viktigaste arenor för tekniska...

Kristendomen och utbildningsväsendet

I många av Sveriges äldre städer finns det en centralt belägen skola med namnet Katedralskolan. Det är ingen slump. Dagens politiska krav på att frikoppla skolan från religionen är nämligen helt motsatt den historiska utvecklingen. Fram till relativt nyligen var...

Kristendomen och sjukvården

Det finns två huvudsakligen symboler som används för att illustrera sjukvårdens närvaro i Europa, och även på många andra håll. Den ena är ett rött kors, med ett uppenbart ursprung i den kristna tron. Men det finns också en annan symbol som många har sett, men kanske...

Kristendomen och ekonomin

Har kristendomen en koppling till samhällsekonomin? Om du läser böcker om ekonomi kommer du i många fall att få intrycket att sådana samband saknas. Om du däremot tittar på tillgängliga bevis kommer du att upptäcka att det finns ett starkt samband mellan ekonomisk...

Gudstroende naturvetare i dag

I artikeln Kristen tro som den moderna vetenskapens barnmorska beskriver vi den vetenskapliga revolutionen och det faktum att en klar majoritet av alla tongivande forskare under perioden 1543–1680 var gudstroende. Ja, faktum är att närmare två tredjedelar av dessa kunde betecknas som ”innerligt” troende kristna.[1]

När moderna ateister får höra om detta har vi märkt att de flesta reagerar med uttalanden i stil med: ”Ja men det var då det. På den tiden förväntades ju alla tro på Gud – de var helt enkelt barn av sin tid. I dag, däremot, skulle ytterst få av dessa forskare ha varit religiösa. Nu vet vi ju mycket om tillvarons beskaffenhet än man gjorde på den tiden.”

Förutom den uppenbara arrogansen i detta uttalande – där man i praktiken omyndigförklarar några av världshistoriens främsta genier – bygger hållningen på åtminstone två grundläggande missförstånd.

För det första utgår den från synsättet att ”sann vetenskaplighet” står i konflikt med religiös tro. Men som ett stort antal artiklar på den här sidan gör klart är detta grovt felaktigt. Redan det faktum att så många människor som var genomsyrade av ett kristet tänkande gick i bräschen för den vetenskapliga revolutionen måste ju i någon mån kunna bevisa motsatsen!

För det andra röjer det en okunskap om att det än i dag finns ett betydande antal framstående forskare med en personlig tro. I sin omtalade bok 100 Years of Nobel Prizes hävdar Baruch A Shalev att endast en tiondel av alla nobelpris har gått till individer som beskriver sig själva som ateister, agnostiker eller fritänkare. Den klart största gruppen består enligt Shalev av (kulturellt) kristna, som enligt honom uppgår till 65 procent av de totalt 654 pristagarna.

Shalev har kritiserats för vissa av sina sätt att kategorisera de aktuella individerna. Bland annat talar han om pristagare med judisk härkomst – 21 procent av det totala antalet – som om de är anhängare även av den judiska religionen, något som bevisligen inte är fallet. Däremot har flera intressanta studier gjorts i USA där forskare har ombetts att definiera sin religiösa tro eller icke-tro, med resultat som visat sig påfallande samstämmiga över tid.[2]

För mer än 100 år sedan, 1914, tillfrågade den schweiz-amerikanske psykologen James Leuba 1 000 amerikanska vetenskapsmän om deras syn på Gud. Precis lika många svarade då att de trodde på en personlig Gud som de som inte gjorde det: 42 procent.

Drygt 80 år senare, 1996, valde den amerikanske vetenskapshistorikern Edward Larson att ställa samma frågor som Leuba till lika många amerikanska vetenskapsmän, och kunde då rapportera att 40 procent av de svarande trodde på en personlig Gud medan 45 procent svarade att de inte gjorde det. Ingen större skillnad, alltså, trots en hel mansålder mellan de båda undersökningarna!

Man kan förstås invända att även dessa siffror avviker väsentligt från den amerikanska befolkningen i stort. Hela 95 procent av alla amerikaner tror nämligen på någon form av gud eller högre makt! Men faktum kvarstår ändå att en stor del av de individer som under 1900-talet varit med och fört vetenskapen framåt har haft en personlig gudstro, något som i grunden utmanar tesen att de forskare som verkade på 15- och 1600-talet skulle ha varit ateister om de bara hade varit verksamma i vår tid.

Faktum är att det finns en ännu mer aktuell undersökning från Pew Research Center i USA, där 2 500 forskare med medlemskap i American Association for the Advancement of Science fick svara på frågor om sin religiösa tro. Totalt visade sig då 51 procent tro på någon form av gud eller högre makt; knappt två tredjedelar av dessa sa att de trodde på en personlig Gud.

Intressant i sammanhanget är att de yngre forskarna generellt uttryckte ett större mått av gudstro än äldre, något som möjligen avspeglar att det är fler i den äldre generationen som bärs av (själv)bilden att vetenskap och tro är varandras motsatser. Vi tror och hoppas att denna utveckling ska fortsätta!

Olof Edsinger

[1] Rodney Stark, For the Glory of God: How Monotheism led to Reformations, Science, Witch-Hunts, and the End of Slavery (Princeton: Princeton University Press, 2003), s 160–163, 198–199.

[2] https://www.pewforum.org/2009/11/05/scientists-and-belief/