Mysteriet med Betlehem och det försvunna stallet

Varför skulle Josef och Maria resa till Betlehem? Det är inte troligt att romarna fordrade att alla skulle ta sig till platser som de härstammade ifrån. Det viktiga för dem var att de fick sin skatt. Däremot fick befolkningen på landsbygden ta sig in till sin närmaste stad, eis tän heautou polin, där skattskrivarna hade mottagning. Kanske skulle folket i Nasaret, en ort med på sin höjd 150 invånare, registrera sig i den större och befästa orten Japhia, belägen några kilometer därifrån.

Men Josef och Maria begav sig i stället till det fyra dagsresor avlägsna Betlehem. Varför? De var båda genom änglauppenbarelser övertygade om att det väntade barnet var den utlovade Messias: “Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron” (Luk 1:32). Därför var det av yttersta vikt att nedkomsten ägde rum i Davids stad enligt profetian i Mika 5:2. Det var inte romarna som tvingade dem till Betlehem – det var Den Heliga Skrift!

Det var inte så ovant för dem att bege sig till Jerusalemstrakten. Dit begav de sig ofta i samband med vallfartshögtiderna, det vill säga påsk, pingst och lövhyddohögtiden. Dessutom hade Maria släktingar i Ein Karem utanför Jerusalem som hon bl.a. besökte enligt Lukas 1:39ff. Efter nedkomsten dröjde de kvar i trakten i drygt 40 dagar och återvände till Nasaret först sedan barnet burits fram i Jerusalems tempel (Luk 2:39).

Att det sedan inte fanns plats i härbärget behöver inte bero på skattskrivningen. Betlehem var ett populärt övernattningsställe längs karavanvägen till Egypten. Redan på profeten Jeremias tid stannade man till där, (Jer 41:17; Bibel 2000 har valt att inte översätta hebr. gerut som motsvarar khan, alltså en karavanseraj, men äldre översättningar har “Kimhams härbärge”).

Flera kritiker har påtalat att Nya testamentet generellt inte verkar fästa någon vikt vid Betlehem som Jesu födelsestad. Däremot talas det en hel del om den obetydliga orten Nasaret. Den heliga familjen återvände dit efter flykten till Egypten för att, som det står i Matteus 2:23, “det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Han skall kallas nasaré”.

Ja, man kan verkligen undra vilket profetord detta syftar på. Och varför står det “Jesus av Nasaret, judarnas konung” på tavlan över korset utan att Betlehem och den davidiska härstamningen nämns? Varför kallades de första kristna nasaréer (Apg 24:5)? Varför kallas de kristna i dagens Israel för notzrim? Vart tog egentligen Betlehem vägen?

I sin bok With Jesus through Galilee according to the Fifth Gospel (Rosh Pina 1992) presenterar arkeologen Bargil Pixner (1921–2002) en marmorflisa från 3–400-talet som hittades vid utgrävningar i Caesarea 1962. Den innehåller en inskription på hebreiska med en förteckning över familjer som bosatte sig i Galiléen under romersk tid. Bland dem fanns en familj som bodde i Nasaret.

Detta är det tidigaste vittnesbördet inom judisk epigrafi om den lilla byn Nasaret. Tidigare hade man bara känt ortens grekiska stavning, men marmorflisan visar att Nasaret stavades med den hebreiska bokstaven tz (tzade), alltså Natzaret. Därmed utesluts den tolkningen att Nasaret skulle ha att göra med nazirit, alltså en person, en nasir, som är avskild åt Gud, 4 Mos. 6. I stället ger marmorflisan stöd åt Hieronymus tolkning att Matteus 2:23 syftar på Jesaja 11:1: “Ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam.” Se även Upp. 22:16! Ortnamnet Nasaret har samma rot som hebr. netzer, d.v.s. “skott, telning”. Samma tolkning gör även H.M. Melin.[1]

Därmed skulle beteckningen “Jesus från Nasaret” syfta på den davidiska härstamningen. Att de första kristna kallades nasaréer och de kristna på modern ivrit kallas notzrim skulle då bero på att de kristna bekänner Jesus från Nasaret som den davidsättade Messias.

Sambandet finns också bevarat i en medeltida tysk hymn, som syftar på Jesaja 11:1: ett Ris skal opgå utaf Isai slächte (Bibel 1703), ett skott ska skjuta upp ur Isais avhuggna stam (Bibel 1937), en gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam(Bibel 2000). Isai (Jishaj) var far till kung David.

Es ist ein Ros’ entsprungen
aus einer Wurzel zart,
wie uns die Alten sungen,
von Jesse kam die Art.  

Den tyska hymnen använder namnformen Jesse som är hämtad från Septuaginta (den grekiskspråkiga version av Gamla testamentet som användes av den tidiga kyrkan), ek täs hridzäs Jessai, en form som Thekla Knös övertog i sin svenska översättning 1867, Det är en ros utsprungen, av Jesse rot och stam. I Svenska Psalmboken 1986, nr 113, har namnet dock i överdrivet pedagogiskt nit förvandlats till av Davids rot och stam.

Enligt födelseberättelsen i Matteus hittade stjärntydarna “vare sig herdar eller stall, inte heller sjungande änglar eller krubbor utan ett hus som förefaller att vara Josefs och Marias permanenta bostad” (Magnus Zetterholm). Ja, nog kan detta förefalla gåtfullt – om man har sett alltför många julkrubbor!

Men om vi i stället läser texten finner vi att födelseberättelsen hos Matteus faktiskt inte är någon födelseberättelse. Där berättas i stället om vad som hände sedan födelsen väl ägt rum: “När Jesus hade fötts i Betlehem …”

När stjärntydarna anlände till Betlehem hade redan en tid förflutit sedan födelsen. Krubban och personerna runt omkring stod inte kvar sedan julnatten som förstenade. Herdarna hade återgått till sina sysslor. Kanske hade fåren redan blivit slaktade som påskalamm. Det var nämligen på ängarna runt Betlehem som tempelprästerskapets lönsamma lammuppfödning ägde rum. Josef, Maria och barnet hade återvänt till Nasaret (Luk 2:39), men sedan kommit tilllbaka till Betlehem där Josef byggt ett hus åt familjen. Det kan ha gått veckor, månader, kanske gott och väl ett år sedan Jesusbarnet blivit fött eftersom Herodes ville låta döda alla gossebarn ända upp till två års ålder.

Läser vi Matteustexten noga upptäcker vi att Josef inte ens var hemma när de fina gästerna anlände. Kanske var han på jobbet.

För att markera skillnaden i tid mellan födelsenatten och stjärntydarnas besök har kyrkan sedan länge firat dessa händelser med tretton dagars mellanrum.

Anders Brogren

För fler illustrationer, läs den ursprungliga versionen av artikeln på Brogrens egen hemsida.

[1] H. M. Melin, Föreläsningar öfwer Jesu lefwerne, Första delen (Stockholm 1855), s 218f.