Bibeln kan naturligtvis ge människan en grund för att lita på sitt förnuft som verktyg för att förstå tillvaron, och dessutom ge en inledande förklaring till den här världens ursprung. Men det huvudsakliga temat för Första Mosebokens texter är inte att ge en...
Nya Testamentets trovärdighet

Nya Testamentet (NT) är precis som Gamla Testamentet (GT) en blandning av olika sorters böcker. I NT dominerar breven de 27 böckerna och här finns även den eskatologiska Uppenbarelseboken. När det gäller historisk trovärdighet har dock de fyra evangelierna och Apostlagärningarna en särställning.
Under antik historia var det vanligt med tidsgap på flera sekler mellan händelserna och de skriftliga källor som berättar om dem. De fyra evangelisterna, inklusive Lukas fortsättningsskrift Apostlagärningarna, utmärker sig därför bland den antika litteraturen genom det mycket nära tidssambandet, där samtliga historiska skrifter är nedtecknade när det fortfarande fanns vittnen i livet – vittnen som både kunde bekräfta innehållet och ifrågasätta eventuella felaktigheter.
Det allra kortaste tidsglappet återfinns dock hos Paulus. Intressant nog gäller detta trons absoluta centrum: Jesu uppståndelse. I Första Korinthierbrevet 15 återger Paulus en muntlig trosbekännelse om Jesu död, begravning och uppståndelse, inklusive namngivna vittnen – en trosbekännelse som även kritiska forskare menar formulerades något eller några få år efter korsfästelsen.
Även bland historiker som inte bekänner Jesus som Messias finns därför en samsyn i många av de grundläggande historiska uppgifterna i Nya Testamentet. För NT:s tid finns det också bättre möjligheter än för GTatt jämföra historieskrivningen med utombibliska källor – och i jämförelse med romerska, grekiska och andra antika texter bekräftas de bibliska uppgifterna i hög grad av andra källor. Ett exempel av många liknande kan vara Lukas beskrivning i Apostlagärningarna 17 av det politiska ledarskapet i Tessalonike, som benämns politarker. Eftersom en sådan titel inte upphittats i andra källor antogs Lukas länge ha farit med osanning. På senare tid har man dock funnit denna titel i andra källor, och då just i Tessalonike.
Kristendomen är olik andra religiösa rörelser. Islam menar exempelvis att all kunskap kommer från en övernaturlig uppenbarelse som människan inte har rätt att kontrollera. Inte heller liknar kristendomen buddhismen, som menar att vi finner all sanning inom oss själva. Nya Testamentet berättar tvärtom om en rörelse som är förankrad i historien. Det kristna budskapet förkunnar att Gud har blivit människa i Jesus från Nasaret, hans födelse, liv, död och uppståndelse. Detta var ett budskap som människor kunde kontrollera där och då, och som dessutom förkunnades av människor som själva varit med när det hände. Detta är uppgifter som vi än idag kan jämföra med och förklara utifrån andra historiska källor som bekräftar informationen i de böcker vi i dag känner som Nya Testamentet.
Personen Jesus levde ett ganska undanskymt liv i utkanten av det romerska imperiet. Han hade inga politiska ambitioner, han skrev inget själv, och han var bara offentligt aktiv under ca tre år innan han blev avrättad. Likafullt tillhör han de bäst dokumenterade historiska personerna under antiken. Spekulationer som ifrågasätter bärande faktauppgifter i evangelierna – som Jesu existens och centrala händelser i hans liv – har sedan länge övergetts av seriösa historiker. Faktaunderlaget är helt enkelt så mycket bättre för Jesus än för de flesta andra kända gestalter från antiken. När vi studerar Nya Testamentet är det därför ett gott historiskt källmaterial vi har i våra händer.
Per Ewert