Trodde medeltidens kristna att jorden var platt? Torterades och fängslades Galileo? Brändes Bruno på bål för sin vetenskapliga uppfattning? Har kyrkan och vetenskapen präglats av konflikt? Svaret på alla dessa (och många andra liknande frågor) är ett nej. Den populära...
Myten att kyrkan var pådrivande i häxprocesserna
Myten säger: Tidigare seklers häxprocesser var ett tecken på hur den intoleranta och förnuftsbefriade kyrkan ville trygga sin makt och urskillningslöst avrättade ett antal oskyldiga kvinnor.
”Kyrkan förde en skoningslös kamp mot trolldom. Under 1400-talet uppkom flera häxprocesser i Europa som en följd av inkvisitionens verksamhet (inkvisitionen var en katolsk domstol med uppgift att bedöma och bekämpa ”felaktiga läror”).”[1]
”Häxerierna sprider sig över Sverige och en historia som är så grym och med Kyrkan som utförare, som egentligen skulle vara den som gjorde gott i Jesus och Guds namn.”[2]
”Kyrkan hade länge kämpat mot alla former av vidskepelse. (…) Nu blev frågan om häxorna plötsligt ett ärende för kyrka och stat, som anade ett hot mot hela den kristna världsordningen. Man började se häxorna som representanter för en ny, samhällsomstörtande sekt som det gällde att bekämpa med alla medel.”[3]
Men sanningen är att: Ambitioner att finna och döma personer som ägnade sig åt magi och förbannelser har funnits i nästan alla forntida och antika kulturer. Den kristna kyrkan lade däremot försiktighetens band på sådana processer, och ett fördrag i Paderborn år 785 slog fast följande: ”Må ingen föreslå att döda en tjänarjungfru som häxa, ty detta är icke möjligt, och skall icke heller tros av kristna sinnen.” Liknande skrivningar förekommer i flera kanoniska lagar från tidig medeltid.
Kyrkan erkände visserligen möjligheten att människor kunde intas av onda andliga krafter, och kampanjer för att fånga in och döda häxor och trollkarlar förekom, men dessa leddes då av världsliga härskare som Karl den Store och andra kungar.
1080 skrev påven Gregorius VII till kungen av Danmark och förbjöd praxisen att döda häxor efter anklagelser om att ha orsakat oväder, missväxt eller pest. Påven Alexander IV förklarade 1258 att inkvisitionen – som ofta anges som drivande i häxprocesserna – inte fick delta i fall av häxkonst, så länge som inte heresi var en central del i anklagelserna. Häxprocesser skulle dock fortsätta under flera sekler med kulmen under 1600-talet – men dessa drevs då av världsliga domstolar.
Häxprocessernas vattenprov är för övrigt en annan vanlig faktoid. Det är sant att sådana återkommande användes som urval. Däremot skedde det inte på det sätt som ofta anges, så att den utpekade häxan dog, oavsett hur provet slutade: ”Den katolska kyrkan rekommenderade att varje kvinna eller man som var misstänkt för häxeri skulle genomgå ett häxprov… Om häxan flöt så var det djävulens verk. Om den anklagade sjönk och drunknade så var hon eller han oskyldig och skulle hedras med en kyrklig begravning.”[4]
Historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund förklarar den verkliga proceduren: ”Om personen flöt kunde man misstänka att det fanns substans i anklagelserna och då gick rättsprocessen vidare. Den som sjönk betraktades som oskyldig och drogs upp för att inte gå drunkningsdöden till mötes.”
Per Ewert
[1] Hemsidan SO-rummet: https://www.so-rummet.se/kategorier/historia/nya-tiden/haxprocesserna
[2] Carina Sehlgård, Häxprocessen i Älvdalen.
[3] Populär Historia nr 1/2006.
[4] Hemsidan SO-rummet: https://www.so-rummet.se/kategorier/historia/nya-tiden/haxprocesserna