Myten om medeltiden som ”de mörka århundradena”

Myten säger: Medeltiden, så präglad av den dogmatiska kristna tron, var en mörk period i Europas och världens historia. Ljuset kom med renässansen och framför allt 1700-talets upplysningsperiod som gjorde slut på det kristet färgade mörkret.

Variationer på det här temat förekom hos många av den moderna tidens kristendomskritiska filosofer som David Hume, Voltaire, Jean-Jacques Rousseau, Immanuel Kant och Marquis de Sade. Den har återkommit bland många fler, även i vår egen tid.

Men sanningen är att: Den tidiga medeltiden, från Västroms fall i slutet av 400-talet till första halvan av 1000-talet, var tveklöst en mörk period i Europa. Städerna och ekonomin förföll, kungar lyckades sällan hålla makten över större områden någon längre tid, laglösheten tilltog, samtidigt som kulturen och läskunnigheten gick tillbaka. Denna tillbakagång sammanföll också med att den katolska kyrkan korrumperades och förföll, och därför inte kunde fungera som den sammanhållande grund för samhället som det romerska imperiet hade varit.

Men en vändning skulle komma. Under senare delen av 1000-talet reformerades den katolska kyrkan, och gjorde upp med många av sina tidigare missförhållanden. Universitet började grundas, vetenskapen växte till, städer och byggnadsverk växte fram över hela Europa och världsdelen fick ett odiskutabelt försprång över alla andra kontinenter. Allt detta skedde under och genom ett alltigenom kristen kultur.

Beskrivningen av ”den mörka medeltiden” är alltså en helt felaktig bild av den tusenåriga epoken som helhet. Däremot löpte Europas historia parallellt med den kristna historien: när kyrkan fungerade dåligt, mådde vår del av världen dåligt. När kyrkan fungerade väl, var den kristna tron och kulturen den motor som utvecklade Europa till världens ledande kontinent.

Per Ewert